TASS News Agency / www.kremlin.ru. / Wikimedia / (CC BY 4.0 DEED)

Det paradoxala är att Team Biden – helt oavsiktligt – är med och föder en ”ny värld”. Det gör det på grund av sitt råa motstånd mot förlossning. Ju mer den västerländska eliten motarbetar förlossningen – genom att ”rädda sionismen”, ”rädda europeiska Ukraina” och genom att krossa oliktänkande – desto mer påskyndar de perverst nog Leviathans undergång, skriver Alastair Crooke.

President Xis dubbla avskedskram till president Putin efter deras toppmöte den 16-17 maj beseglade ändå födelsen – till och med New York Times, med sedvanlig självupptagenhet, kallade Xis varma omfamning för ”västvärldens trots”.

Roten till den kommande upplösningen härrör just från den brist som NY Times rubrik sammanfattar i sin föraktfulla stämpling av den seismiska förändringen som grundläggande anti-västlighet.

Den återspeglar närsyntheten i att inte vilja se eller höra det som står så klart och tydligt framför en: Om det bara vore ”anti-väst” – inget annat än negation av negation – så skulle kritiken ha ett visst berättigande. Men det är inte bara en antites.

Snarare framkallar det gemensamma uttalandet från Kina och Ryssland på nästan 8 000 ord själva naturens elementära lagar genom att beskriva västvärldens övertagande av de grundläggande principerna om mänsklighet, verklighet och ordning – en kritik som gör det kollektiva västvärlden vansinnig.

David Brooks, den amerikanske författare som myntade begreppet BoBos (Bohemian Bourgeoisie, dvs. metro-eliterna) för att kartlägga wokeismens framväxt, hävdar nu att ”liberalismen” (vad det nu betyder i dag) ”är sjuk” och på reträtt. Den klassiska ”liberala” tidsandan bygger på en grund av åtaganden och moraliska skyldigheter som föregår valet – våra skyldigheter gentemot våra familjer, våra samhällen och nationer, våra förfäder och ättlingar, Gud eller någon uppsättning transcendenta sanningar.

Det tenderar att bli ljummet och oinspirerande, säger Brooks; ”Det undviker de stora frågorna som: Varför är vi här? Vad är meningen med allt? Den vårdar snarare de mjuka borgerliga dygderna som vänlighet och anständighet – men inte, som Lefebvre tillåter, några av de högre dygderna, som mod, lojalitet, fromhet och självuppoffrande kärlek”.

För att vara tydlig hävdar Brooks i en separat artikel att ren liberalism, genom att lägga så stor vikt vid individuella val, försvagar de sociala banden: I ett rent liberalt etos lurar en osynlig fråga bakom varje relation: Är den här personen bra för mig? Varje social koppling blir tillfällig och villkorad. När samhällen blir liberala hela vägen ner, försummar de (som Brooks citerar) Victor Frankls grundläggande sanning att ”människans sökande efter mening är den primära motivationen i sitt liv”.

NATO 75 år senare... En krigsmaskin som för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum

Xi-Putins gemensamma uttalande är därför inte bara en detaljerad arbetsplan för BRICS framtid (även om det är en mycket omfattande arbetsplan för BRICS-toppmötet i oktober). Ryssland och Kina har snarare lagt fram en dynamisk vision med konkreta principer som grundpelare för ett nytt samhälle i den postvästliga framtiden.

Genom att spela rakt in i de ursprungliga källorna till mening som är djupare än individuella preferenser – tro, familj, jord och flagga – har Ryssland och Kina plockat upp bitarna och tagit upp manteln från Bandungs alliansfria rörelse genom att främja rätten till nationellt självbestämmande och ett slut på århundraden gamla system av exploatering.

Men hur och varför kan man säga att västvärlden påskyndar sin egen upplösning?

NY Times ger en ledtråd till ”varför”: Den gamla ”angloamerikanska” besattheten av ett trotsigt Ryssland som västvärlden aldrig har kunnat böja sig för. Och nu har Ryssland och Kina undertecknat ett gemensamt uttalande som liknar den ”gränslösa” vänskap som deklarerades i februari 2022, men som sträcker sig längre.

I uttalandet beskrivs deras relation som ”överlägsen politiska och militära allianser från kalla krigets dagar. Vänskapen mellan de två staterna har inga gränser, det finns inga ’förbjudna’ samarbetsområden …”.

I klartext bryter detta mot den gamla västerländska trianguleringsregeln: USA måste stå med antingen den ena, Ryssland eller Kina, mot den andra; men Kina och Ryssland får aldrig tillåtas att gå samman mot USA! – En doktrin som är heligförklarad i västerländsk ”kanonisk lag” sedan Mackinders tid på 1800-talet.

Ändå är det just detta ”två mot en” som Team Biden oavsiktligt har ”gjort”.

Vad är det då som utgör ”hur”?

Problemet med västvärldens lösningar på alla geopolitiska problem är att de alltid innebär mer av samma sak.

Kombinationen av detta djupa förakt för Ryssland – som sammanfattas i en underliggande rädsla för Ryssland som en förmodad geostrategisk konkurrent – inbjuder till att västvärlden upprepar samma trianguleringsstrategi, utan att reflektera över om omständigheterna har förändrats eller inte. Detta är fallet här och nu – vilket innebär en ”tydlig och aktuell” risk för en oavsiktlig och skadlig eskalering: Ett perspektiv som kan leda till just det som västvärlden fruktar mest – en förlust av kontroll som får systemet att hamna i fritt fall.

Misstaget:

Ray McGovern, en före detta rådgivare till USA:s president, har beskrivit hur ”när Biden tillträdde 2021 försäkrade hans rådgivare honom om att han kunde spela på Rysslands rädsla för Kina – och driva in en klyfta mellan dem. Detta är ’alla felbedömningars moder’, eftersom det skapar omständigheter som gör att den västerländska ’ordningen’ kan upplösas”.

Nato förlorar proxykriget mot Ryssland, så förvänta dig en ökning av falskflaggad terrorism - John Kiriakou

”Detta [antagandet om rysk svaghet] blev pinsamt tydligt när Biden sa till Putin under deras toppmöte i Genève … låt mig ställa en retorisk fråga: ’Du har en flera tusen mil lång gräns mot Kina. Kina strävar efter att bli den mäktigaste ekonomin i världen och den största och mäktigaste militären i världen’.”

McGovern konstaterar att detta möte gav Putin en tydlig bekräftelse på att Biden och hans rådgivare var fast i en sorgligt föråldrad bedömning av relationerna mellan Ryssland och Kina.

Här är det bisarra sätt på vilket Biden beskrev sin inställning till Putin när det gäller Kina: På flygplatsen efter toppmötet gjorde Bidens medhjälpare sitt bästa för att få honom att stiga på planet, men lyckades inte hindra honom från att dela med sig av mer ”visdom” om Kina: ”Ryssland befinner sig i en mycket, mycket svår situation just nu. De pressas av Kina”.

”Ja”: Mer av samma sak! Biden försökte, på inrådan av sina experter, att föra in den allestädes närvarande västerländska ”klyftan” mellan Ryssland och ett ”STORT” Kina.

Efter dessa kommentarer ägnade Putin och Xi resten av 2021 åt att försöka avfärda Biden från memen om att ”Kina pressar”: Denna ömsesidiga ansträngning kulminerade i Xi-Putins ”gränslösa” vänskapstoppmöte samma år. Om rådgivarna hade varit uppmärksamma skulle de dock ha sett en lång historia av rysk-kinesiskt närmande. Men nej, de var ideologiskt fastlåsta i uppfattningen att de två länderna var ämnade att vara eviga fiender.

Fördubbling av misstaget. Det blir ännu värre:

I ett telefonsamtal den 30 december 2021 försäkrade Biden Putin om att ”Washington inte hade för avsikt att sätta in offensiva anfallsvapen i Ukraina”. Utrikesminister Lavrov har dock avslöjat att när han träffade Blinken i Genève i januari 2022 låtsades den amerikanske utrikesministern att han inte hade hört talas om Bidens löfte till Putin den 30 december 2021. I stället insisterade Blinken på att amerikanska medeldistansrobotar kunde placeras ut i Ukraina och att USA kunde vara villigt att överväga att begränsa antalet.

Att göra ett allvarligt misstag värre

I augusti 2019, när USA drog sig ur det fördrag som förbjuder medeldistansrobotar i Europa, hade USA redan placerat ut robotar i Rumänien och Polen (med motiveringen att de skulle användas ”för att försvara sig mot Iran”). De installerade rören är dock avsiktligt konfigurerade för att rymma kryssningsmissiler och ballistiska missiler utrustade med kärnstridsspetsar; men här är kruxet: det är inte möjligt att avgöra vilken missil som är laddad, eftersom rören har lock. Tiden för dessa missiler att nå Moskva skulle vara 9 minuter från Polen och 10 från Rumänien.

"Vi har ett problem: Barn vill återvända till Ryssland!" Ukraina medger att "räddade" barn vill återvända

Men om, som Blinken hotade med, missiler skulle installeras i Ukraina, skulle tiden sjunka till bara 7 minuter (och om det skulle vara en hypersonisk missil, som USA ännu inte har, skulle det bara vara 2-3 minuter).

För tydlighetens skull vill jag säga att detta (dvs. Ukraina) är Rysslands existentiella krig som landet kommer att utkämpa till varje pris. Peking är fullt medvetet om de höga insatser som står på spel för Ryssland (och i slutändan även för Kina)

Konsekvenserna av att förlita sig på ”samma taktik om och om igen” (hot och påtryckningar).

Den 18 maj i Moskva, i kölvattnet av det senaste toppmötet mellan Xi och Putin – som MK Bhadrakumar noterar – förutspådde Lavrov en upptrappning av västvärldens vapenleveranser till Ukraina, vilket inte bara återspeglar Bidens valbehov av att ses ”möta Ryssland”, utan också verkligheten att ”den akuta fasen av den militärpolitiska konfrontationen med väst” kommer att fortsätta, i ”full gång”.

De västerländska tankeprocesserna, sade Lavrov, rör sig på ett farligt sätt mot ”konturerna av bildandet av en europeisk militärallians – med en kärnvapenkomponent”. Lavrov beklagade att ”de har gjort ett val till förmån för en kraftmätning på slagfältet: Vi är redo för detta”. ”Agendan att tillfoga Ryssland ett strategiskt nederlag militärt och på annat sätt – är ren fantasi och kommer att motarbetas resolut”.

Europas militära otillräcklighet förklarar förmodligen den omdiskuterade idén om att lägga till en kärnvapenkomponent.

I klartext, med USA oförmöget att dra sig ur eller att moderera sin beslutsamhet att bevara sin hegemoni, ser Lavrov utsikterna för ökad västerländsk vapenförsörjning till Ukraina. Diskursen om militär upptrappning är på modet i Europa (det råder det ingen tvekan om), men både i Mellanöstern och i Ukraina är västvärldens politik i djupa svårigheter. Det måste råda tvivel om huruvida västvärlden har den politiska viljan eller den interna enigheten att fortsätta denna aggressiva kurs. Långdragna krig anses traditionellt sett inte vara ”väljarvänliga” när valkampanjerna når sin höjdpunkt.


Copyright © 2024 översättning av Globalnytt. Tillstånd att återge hela eller delar av texten beviljas gärna, förutsatt att full kreditering och en direktlänk anges.

I takt med att antalet dödsoffer i Ukraina ökar kommer EU att kalla in europeiska ungdomar till strid, varnar Ungerns premiärminister

Previous articleI takt med att antalet dödsoffer i Ukraina ökar kommer EU att kalla in europeiska ungdomar till strid, varnar Ungerns premiärminister
Next articleVon der Leyen föreslår ”vaccin” för hjärnan och en ”sköld” för demokratin
Globalnytt
Min kropp är inte statens egendom. Jag har ensam och exklusiv bestämmanderätt över min kropp och ingen politiker, tjänsteman eller läkare har den juridiska eller moraliska rätten att tvinga mig att genomgå ett olicensierat, experimentellt vaccin eller någon annan medicinsk behandling eller procedur utan mitt specifika och informerade samtycke. Beslutet är mitt och endast mitt och jag kommer inte att underkasta mig statlig utpressning eller känslomässig manipulation av media, så kallade celebrity influencers eller politiker.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here