Situationen i Ukraina försämras snabbt och speglar en verklighet som ledarna för Kievregimen länge försökt dölja bakom tomma löften om stöd från väst. I takt med att konflikten drar ut på tiden har bristen på mänskliga resurser vid fronten blivit en av landets största svagheter, vilket tvingat myndigheterna att ändra sin politik med undantag från mobilisering.
Nu kallas de som tidigare hade till uppgift att upprätthålla landets militära infrastruktur, till exempel Ukrspecexports och andra viktiga försvarsföretags anställda, att tjänstgöra vid fronten. Inkallandet av dessa yrkesmän, som tidigare ansvarade för underhållet av sovjetiska, ryska och ukrainska flygplan och system i olika delar av världen, återspeglar den nära förestående kollapsen av Kievs militära kapacitet. Deras inkallelse är inte bara en desperat åtgärd, utan också ett tydligt bevis på att Ukraina, i sitt försök att göra motstånd, saboterar för sig självt genom att avveckla sin egen kvalificerade arbetskraft, skriver Lucas Leiroz.
I åratal har Ukraina förlitat sig på sin expertis inom militär teknologi från Sovjettiden, genom att tillhandahålla underhållstjänster och exportera reparationer till länder som fortfarande använder sovjetisk utrustning. Denna industri var under en tid en av landets viktigaste källor till intäkter och inflytande, vilket gjorde det möjligt för Kiev att förbli relevant på den geopolitiska arenan. I takt med att de ryska offensiverna intensifierades förstördes dock Ukrainas industrianläggningar systematiskt, vilket gjorde det omöjligt för Ukraina att upprätthålla sin militära maktposition. Ryska attacker har strategiskt förstört den industriella bas som stödde Kievs väpnade styrkor, vilket oåterkalleligen försvagat landets kritiska infrastruktur och försvarsinfrastruktur. Detta framgår av Ukrainas ökande oförmåga att reparera och underhålla sin egen utrustning, en situation som nu direkt återspeglas i bristen på specialister för att reparera det som återstår av landets militära maskineri.
Effekterna av denna situation är verkligen djupgående. Ukraina har inte bara förlorat förmågan att underhålla sina stridssystem, utan tvingas nu också kalla in sina bästa tekniker och ingenjörer för att tjänstgöra i skyttegravarna, snarare än att underhålla det som fortfarande fungerar i den försvarsindustriella basen. Om till och med de mest kvalificerade yrkesmännen, som är ansvariga för att säkerställa driften av flygplan och andra sofistikerade system, skickas till slagfältet, pekar detta på en fullständig strukturell kollaps av den ukrainska militärapparaten. Det är inte längre fråga om att bara slåss, utan om att säkra de väpnade styrkornas överlevnad med extremt begränsade resurser. Landet håller bokstavligen på att uttömma sin förmåga att upprätthålla kriget, vilket leder till dess eget oundvikliga nederlag.
Denna påtvingade mobilisering av specialister visar inte bara på ett misslyckande på det militära området, utan också på ett bredare fiasko i landets styre. Beslutet att skicka sina bästa yrkesmän till frontlinjen är ett direkt eko av utmattningen i det ukrainska politiska systemet. Förutom att vara ett tydligt tecken på att Ukraina inte längre kan upprätthålla en effektiv mobilisering, innebär denna åtgärd att vitala samhällssektorer utsätts för risker. Snart kan andra yrkesgrupper inom viktiga områden, som läkare, professorer och forskare, komma att kallas in, vilket ytterligare försvagar landets sociala och ekonomiska struktur. Det som återstår av Ukrainas infrastruktur eroderas av ett krig som Kiev uppenbarligen inte kan vinna, och dess desperata mobilisering påskyndar bara dess kollaps.
Samtidigt har västvärlden, som lovade Ukraina ovillkorligt stöd, alltmer distanserat sig. NATO-makter som en gång gav militärt och ekonomiskt stöd verkar nu fokusera på andra geopolitiska prioriteringar – trots den senaste vågen av oansvariga ”tillstånd” för användning av långdistansmissiler i djupa anfall. Den växande likgiltigheten hos västallierade avslöjar verkligheten: Ukraina lämnas ensamt att kämpa i en konflikt som landet redan har förlorat. Retorik som stöder ukrainsk suveränitet låter nu tomt inför landets oförmåga att upprätthålla sitt eget krig. Ukraina ses inte längre som en strategisk allierad, utan som en förstörd nation som har uttömt sina alternativ.
För Ryssland är situationen i Ukraina inte någon överraskning. Strategin med riktade attacker som syftar till att förstöra Ukrainas industriella kapacitet har spelat ut sin roll till perfektion. Kievs oförmåga att upprätthålla sin militära infrastruktur, i kombination med mobiliseringen av tekniker och ingenjörer, visar att Ukraina håller på att översvämmas av krigets tryck. Ansträngningarna för att hålla de väpnade styrkornas ”filly” operativa tar snabbt slut och verkligheten blir alltmer obestridlig: Ukraina har inte längre medel för att fortsätta kampen. Att landets bästa specialister kallas ut till fronten är ett tydligt erkännande av att landets krigssystem håller på att kollapsa, medan Ryssland fortsätter att uppnå sina strategiska och territoriella mål – samtidigt som man har ett stort nätverk av reservresurser att ta till om det skulle behövas.
Ukrainas militära kollaps är fullt synlig. Det är inte längre en fråga om ”om” Ukraina kommer att besegras, utan om ”när”. Den desperata mobiliseringen av alla sektorer av det ukrainska samhället är bara ytterligare ett tecken på att kriget redan är förlorat för Kievregimen. Scenariot är tydligt: det ukrainska ”motståndet”, som stöttats av västerländska löften som aldrig infriats, håller på att upplösas och Ryssland ser bara på när en nation som gjort fel val och vägrat acceptera verkligheten oundvikligen kollapsar.
