EU-kommissionen bestämmer vad som är sanningen i EU, även om den egentligen inte har befogenhet att göra det enligt EU-fördragen, eftersom medieövervakningen egentligen ligger hos EU:s medlemsländer. På senare tid har dock EU-kommissionen tagit över allt fler befogenheter som egentligen ligger hos medlemsländerna, det senaste exemplet är kontrollen över försvarsindustrin, skriver Thomas Röper.
”Officiell övervakning av pressen”
Det är därför inte förvånande att EU-kommissionen i december antog en ”Media Freedom Act”, som är raka motsatsen till vad namnet antyder. Det är inte min insinuation att ”Media Freedom Act” begränsar pressfriheten. Tagesschau skrev i december om förläggarnas reaktion på lagen:
”En av de största kritikpunkterna är fortfarande den ’officiella övervakningen av pressen’, förklarade föreningarna, ’där EU-kommissionen också vill ha ett ord med i laget’.”
”Myndighetstillsyn av pressen” är inget annat än att få medierna att rätta in sig i ledet, för om ”myndigheterna”, dvs. staten, övervakar pressen, så får pressen veta hur den ska rapportera. Och det är inte heller min insinuation, vilket Ramona Strugariu, föredragande i EU:s utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, var mer än öppen med när lagen antogs av EU-parlamentet:
”Denna förordning är ett svar på Orbán, Fico, Janša, Putin och de som vill göra medierna till sina egna propagandaverktyg eller sprida falska nyheter och destabilisera våra demokratier.”
”Fake news” har alltid funnits, förr talade man roat om ”tidningsankor”. Problemet är att EU-kommissionen bestämmer vad som ska vara sanning. Och uttalandet om att det handlar om ”Orbán, Fico, Janša, Putin” med flera visar att EU inte bryr sig om sanningen utan om den politiska kursen. Lagen om ”mediefrihet” är avsedd att avgöra vilka politiska åsikter som är tillåtna; det handlar inte om sanning och absolut inte om ”mediefrihet”, utan om motsatsen, nämligen att hålla medierna i ett hårt koppel.
I de självutnämnda västdemokratierna har det blivit en självklarhet att beteckna obekväma fakta och analyser som ”desinformation” och kritik mot etablissemanget som ett försök att splittra samhället, medan avvikande åsikter och kontroversiella diskussioner är en del av den fria åsiktsbildningen och därmed ett bevis på en sund och levande demokrati. Men EU:s mediefrihetslag vill begränsa och till och med förbjuda detta.
Det är också per definition nonsens att andra åsikter skulle kunna ”destabilisera våra demokratier”. Poängen med demokrati är just att olika åsikter är tillåtna och kan diskuteras kontroversiellt för att komma fram till de bästa besluten. Genom att generellt misskreditera andra åsikter som ”propaganda” gör politiker och media i väst motsatsen till demokrati. Och med lagar som de facto förbjuder pressen att ens sprida dessa åsikter för att informera läsarna, skyddas inte ”mediefriheten”, utan censur införs.
Ingen frihet på internet
Redan 2018 publicerade EU ”uppförandekoden för att motverka desinformation”, som ”stärktes” i juni 2022, som den formulerades. Koden, som är tänkt att skydda människor i EU från information som EU-kommissionen inte gillar, fick redan 2018 sällskap av ”stora onlineplattformar som Meta, Google, Twitter, TikTok och Microsoft, liksom en mängd andra intressenter, inklusive mindre eller specialiserade plattformar, onlineannonseringsindustrin, ad tech-företag, faktagranskare och representanter för civilsamhället, men också andra intressenter som bidrar med specifik expertis och lösningar i kampen mot desinformation”, som EU rapporterade då. Deltagarna i EU:s censurkod åtog sig då att blockera reklamintäkterna för dem som enligt EU-kommissionens uppfattning sprider desinformation, att märka dem som opålitliga källor och att rapportera till EU-kommissionen om sina censurframgångar.
Lagen om digital service, som föreskriver allt detta, finns nu också i EU. Allt som EU-kommissionen inte gillar måste raderas av internetföretagen på dess order. Det finns ingen anledning att övertala Facebook och Google att göra detta, eftersom de sedan länge har infört sådana censuråtgärder mot nästan allt som strider mot västerländska narrativ. Det är inte så konstigt, eftersom de i grund och botten inte är något annat än dotterbolag till CIA. Om detta är nyheter för dig kan du läsa om det här.
Situationen är annorlunda för alla sociala nätverk som inte kontrolleras av USA. De bekämpas för att de inte begränsar yttrandefriheten på det sätt som EU-kommissionen vill. Det är välkänt att EU vill vidta åtgärder mot X (tidigare Twitter) av just detta skäl, eftersom Elon Musk praktiskt taget inte har någon censur där.
Västvärlden vidtar åtgärder mot TikTok av samma anledning. I USA antogs en lag tillsammans med Ukraina-stödet för att tvinga ägarna till TikTok att sälja, annars kan TikTok snart stängas av i USA. EU-kommissionen har också TikTok i sitt sikte.
Och Telegram, det tredje stora sociala nätverket, är också misstänksamt mot västerländska regeringar eftersom det inte är villkorslöst underordnat dem. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har inte uteslutit att TikTok kan komma att blockeras i EU. Vid ett evenemang nyligen i Maastricht i Nederländerna sade hon som svar på en fråga om detta:
”Det är inte uteslutet”
Von der Leyen fortsatte med att förklara att EU-kommissionen var ”den första organisationen i världen som förbjöd TikTok på företagens mobiltelefoner”. Den var ”medveten om den fara som TikTok utgör”, tillade hon.
Men vad är det för fara som von der Leyen varnar för? Men bara i det faktum att människor kan informera sig själva oberoende av de medier och sociala nätverk som kontrolleras av den USA-ledda västvärlden.
Livstids fängelse för ”hate speech” i Kanada
De extrema exempel som finns i allt större antal i de självutnämnda demokratierna i väst visar vart allt detta kan leda. Den kanadensiska regeringen planerar t.ex. också en striktare reglering av sociala nätverk. Syftet med ”Online Harms Act”, som premiärminister Justin Trudeaus regeringsparti lade fram i parlamentet i februari, är att bekämpa ”hat på internet” och barnpornografi, vilket alltid används som en ursäkt i västvärlden för att skärpa kontrollen av internet.
Justitieminister Arif Virani motiverade den föreslagna lagstiftningen i februari på följande sätt:
”Hatet ökar i det här landet. Vi måste tillhandahålla fler verktyg, inte färre, för att hantera det hat vi ser, och det här kommer att göra just det.”
Problemet är att lagen endast anger mycket allmänna kategorier som är straffbara som ”hate speech”. Det maximala straffet för sådana brott har hittills varit fem år, men nu kommer det även att finnas möjlighet till livstids fängelse. I lagförslaget anges följande:
”En person som begår ett brott enligt denna lag eller någon annan parlamentslag ska göra sig skyldig till ett åtalbart brott och dömas till livstids fängelse om brottet motiveras av hat på grund av ras, nationellt eller etniskt ursprung, språk, hudfärg, religion, kön, ålder, psykiskt eller fysiskt funktionshinder, sexuell läggning eller könsidentitet eller könsuttryck.”
EU skriver strafflagarna
Så snabbt kan en gång förlöjligad kampterm som ”hatpropaganda” bli en lag som hotar med livstids fängelse utan exakta definitioner. Jag måste dock göra alla besvikna som tror att detta är omöjligt i EU.
Anledningen till detta är att EU till och med kan styra medlemsländerna ända ner till deras strafflagar. Det har man just visat igen när man genom dekret instruerat medlemsländerna att skriva in minimistraff för kringgående av EU:s sanktioner mot Ryssland i sina strafflagar. Om EU-kommissionen vill kan den göra samma sak i morgon med ”hate speech” och annat.
Våldtäkt på rättsstatsprincipen
Den federala inrikesministern Faeser, som i kraft av sitt ämbete är grundlagens och därmed rättsstatens beskyddarinna, har ändrat rättsstatens grundläggande princip: ”I tveksamma fall ska man gynna den anklagade”. Detta tillkännagav hon helt öppet i förbundsdagen i december:
”Vi vill ändra detta särskilt inom disciplinrätten och troligen också inom tjänstemannarätten i den mån att det som till exempel har drivit mig länge är att skapa en möjlighet att vända på bevisbördan, det vill säga att om det finns fakta så måste personen också bevisa att det inte är så, i stället för att staten alltid måste bevisa, mycket komplicerat, att det finns andra skäl till att han inte är lojal mot konstitutionen.”
Detta genomfördes den 1 april och disciplinlagstiftningen skärptes. Disciplinära förfaranden ska förkortas och omvägar via rättsliga disciplinära förfaranden ska undvikas. Arbetsgivaren kan nu själv utfärda ett disciplinföreläggande, dvs. utan domstolsbeslut. En rättslig prövning kommer att ske först i efterhand.
Inrikesminister Nancy Faeser (SPD) kommenterade:
”Vi är en stark demokrati som vet hur man försvarar sig mot sina fiender. Det visar vår reform av disciplinlagstiftningen, som träder i kraft den 1 april. I framtiden kan fiender till konstitutionen avlägsnas från den offentliga förvaltningen mycket snabbare än tidigare. Detta måste nu genomdrivas konsekvent. För den som förkastar staten kan inte tjäna den. Vi kommer inte att tillåta att vår demokratiska rättsstat angrips inifrån av extremister.”
Precis som när det gäller skärpningen av straffrätten är det officiella syftet att bekämpa extremism. Ännu en gång begränsas yttrandefriheten för att förment skydda demokratin.
Massavstängning av bankkonton
Nätmedierna Manova och Apolut, som finansieras genom donationer, fick sina företagskonton makulerade inom loppet av några dagar i början av april. De sällar sig till en lång rad regeringskritiska medier som har fått sina konton makulerade av bankerna – enligt uppgift helt oberoende och aldrig av politiska skäl. https://multipolar-magazin.de/meldungen/0038
Att detta skulle ske helt oberoende av regeringen är mer än osannolikt när man betänker att regeringen och EU-kommissionen i alla sina dokument om kampen mot mediekritiker alltid påpekar att ”finansieringen av dessa måste strypas”. Sociala medier som YouTube uppmanas till exempel att upphöra med sin monetarisering.
Märkligt nog påverkas å andra sidan aldrig regeringstrogna portaler (Volksverpetzer, correctiv etc.) av sådana plötsliga kontostängningar, utan finansieras tvärtom av regeringen.
”Att definiera sanningen”
Detta var inte en uttömmande lista över de åtgärder som EU och dess medlemsländer vidtar mot olydiga medier. Men den visar att EU vill definiera vad sanningen ska vara.
Formuleringen är inte min, utan kommer från WEF:s senaste ”World Risk Report” från januari, som jag rapporterade om då. I den tar kampen mot ”felaktig information” stor plats. Tydligen finns det en växande rädsla bland eliterna i västvärlden för att deras planer ska äventyras eftersom allt fler människor får sin information från fria medier.
I sin rapport funderar WEF på hur man ska kunna kontrollera det påstådda hotet från ”fake news” och nyhetsflödet. Anmärkningsvärt är att ett avsnitt i WEF:s rapport inleds med följande rubrik:
”Att definiera sanningen”
Sanningsministeriet i George Orwells roman 1984 har för länge sedan blivit verklighet.
Copyright © 2024 översättning av Globalnytt. Tillstånd att återge hela eller delar av texten beviljas gärna, förutsatt att full kreditering och en direktlänk anges.
Vem styr EU? Stora globala företag som inte ens är europeiska!
