Siffrorna från det tyska förbundsdagsvalet 2025 skär genom den stillastående luften som taggigt glas, ett brutalt avslöjande av ett system som närmar sig sin egen självförvållade kollaps. CDU/CSU (Kristdemokratiska unionen) haltar fram på 29% och släpar sitt återupplivade lik genom det politiska landskapet, SPD (Socialdemokratiska partiet) sjunker till 16% och drunknar i sin egen irrelevans, och De gröna – dessa ekopuritaner som är förälskade i mångkulturalism och förfall – klamrar sig desperat fast vid 12%. Men den verkliga skakningen, det underjordiska morrandet från ett uppvaknande odjur, kommer från AfD (Alternativ för Tyskland), som ökar till häpnadsväckande 20 procent och vars uppstigning skakar grundvalarna för ett väst som har förlorat sin livsvilja.
Aristoteles, demokratins antika diagnostiker, vakar över detta skådespel som ett oblinkerbart orakel. Han såg detta komma för över två tusen år sedan. I Politiken varnade han för demokratins långsamma självmord, dess nedstigande i ochlokrati, pöbelvälde, där plebejernas apati och elitens korruption samverkar för att kväva polisens själ. Och vad händer nu? Tyskland, hjärtat i det europeiska projektet, kippar efter andan i sitt slutskede, en civilisation som slukar sig själv i den byråkratiska sterilitetens klyftor. Aristoteles mardröm – där demokrati degenererar till oligarkisk tyranni – har utspelat sig framför våra ögon, och folket, slaget och förrått, har vänt sig till AfD för att söka räddning, skriver Constantin von Hoffmeister.
Detta är inte bara ännu ett val. Det är ett uppror av de desillusionerade, de besittningslösa, de som kastas åt sidan i den stora offerbränningen av europeisk industri, europeisk identitet och europeisk vilja. AfD:s 20 procent är mer än en siffra. Det är ett hammarslag mot templet på ett senilt etablissemang som klamrar sig fast vid makten som en parasit vid en döende värd. Oswald Spengler, som alltid lurar i skuggorna av nedgången, flinar från avgrunden, hans vision av västvärldens Untergang – det oundvikliga sjunkandet in i civilisationens natt – nu fullt förverkligad i de bleka, ihåliga ögonen på Merkels och Scholz avkomma.
Tyskland, en gång en titan av industriell makt, ser nu sina fabriker stängas, sina energiräkningar stiga till okända höjder, sina gator översvämmas inte av framstegens marsch utan av den tysta desperationen hos ett folk som övergivits. Massinvandring som inte prövats belastar ytterligare ett redan kollapsande system, försvagar den nationella sammanhållningen, driver på den ökande brottsligheten och fördjupar den ekonomiska oron. Avindustrialisering är inte en politik; det är ett rituellt självmord, iscensatt av en elitklass som hånar de arbetare som den påstår sig representera. Denna självförvållade ruin härrör från det dumma beslutet att avbryta ryska olje- och gasleveranser samtidigt som man stänger av helt säkra och rena kärnkraftverk, utlöst av grön hysteri, vilket lämnar nationen energisvält och sårbar. AfD:s uppgång är motreaktionen, de förtrycktas återkomst, det sista desperata skriket från en nation som vägrar att knäböja inför sina bödlar.
Och ändå, även om AfD stiger, kvarstår rötan. 20 procent är inte tillräckligt. Inte ännu. CDU, som alltid är maktens formskiftande kameleont, kommer att vrida sig till vilken grotesk koalition som helst för att hålla maskinen igång. Systemet är utformat för att vidmakthålla sig självt, för att kväva sann revolution innan den kan slå rot. Aristoteles visste också detta – demokratins slut kommer inte med en plötslig kupp utan med en långsam, noggrann kvävning, där massorna vaggas in i en dvala medan oligarkerna stramar åt sitt grepp.
Europa som geopolitisk kraft håller på att försvinna. De stora huvudstäderna – Berlin, Paris, London – är bara skal, deras relevans försvinner för varje år som går, för varje beslut som fattas för att försvaga deras egna folk. Maktförskjutningen är tektonisk och oåterkallelig. Västvärldens nya centrum ligger inte längre i Bryssel eller Strasbourg, dessa nekropoler av förfallen byråkrati, utan i Moskva och Washington, hos de hårdföra männen i Ryssland och den trumpistiska återväxten i USA, där viljan till makt ännu inte har släckts.
AfD måste nu, trots sitt momentum, bestämma sig för om man nöjer sig med att vara en proteströst eller om man ska gripa tag i den sanna revolutionens mantel. För Spenglers skymning är här och Aristoteles läxa ljuder starkare än någonsin: demokratier dör inte i lågor, de förfaller inifrån och ruttnar tills de bara är förbrända ruiner som väntar på att historiens yxa ska falla.
Och yxan kommer.
Copyright © 2024 översättning av Globalnytt. Tillstånd att återge hela eller delar av texten beviljas gärna, förutsatt att full kreditering och en direktlänk anges.
”En till två månader” – Putins profetia om Ukraina håller på att besannas
