EU-kommissionen presenterade sitt efterlängtade återvändandedirektiv– en uppdaterad version av en lagstiftning från 2008 med samma namn – som ska komplettera EU:s flaggskepp Migrationspakten som ska träda i kraft nästa år. Förslaget är ett ambitiöst första steg för att effektivisera utvisningen av illegala invandrare, men många konservativa är skeptiska tills de ser det implementeras.
Trots att direktivet till stor del följer EU-ländernas enhälligt godkända krav från förra året attackerade vänsterpartierna i parlamentet det omedelbart, vilket drev in en kil mellan medlemmarna i Bryssels styrande ”Ursula-koalition”. Det står redan klart att EPP kommer att utsättas för ett enormt tryck från sina vänsterallierade under de kommande månaderna för att vattna ur förslaget, så frågan är om de kommer att hålla ut eller ge efter igen, skriver Tamás Orbán.
Återvändandedirektivet kallas ofta för den sista ”saknade pusselbiten” i EU:s asylsystem. Dess främsta mål är att åtgärda EU:s usla utvisningsfrekvens, eftersom mindre än 20 procent av de illegala migranterna med utvisningsbeslut för närvarande lämnar unionen varje år och myndigheterna är hjälplösa när det gäller att hitta dem.
Om förordningen antas kommer den att effektivisera asylförfarandena, öka tiden för kvarhållande i förvar, ta bort den frivilliga avresan på en månad, införa säkerhetskontroller och hårdare regler för dem som anses vara ”riskabla” samt införa utökade inreseförbud för personer som utvisats med tvång.
Den nya lagen skulle också göra det möjligt för medlemsländerna att självständigt förhandla om utvisningsavtal med andra tredjeländer än ursprungsländerna (i likhet med Storbritanniens misslyckade Rwanda-plan), samt undersöka möjligheten att inrätta nav för återvändande till tredjeländer, i likhet med Italiens Albanienprotokoll.
Ett nytt instrument som också föreslås av kommissionen är ett gemensamt ”europeiskt återvändandebeslut”, som skulle ersätta nationella utvisningsbeslut med ett enda system och en enda databas så att migranter inte kan ”slinka igenom sprickorna” genom att fly från ett EU-land till ett annat.
Förutom att svara mot medlemsländernas växande krav är lagstiftningen tänkt att ta itu med européernas oro för illegal migration och migrantbrottslighet, och syftar till att ”ge folket tillbaka känslan av att vi har kontroll över vad som händer i Europa”, sade EU:s migrationschef Magnus Brunner.
Men Brunner medgav också att kommissionens (och EPP:s) främsta skäl till att stödja dessa tuffa regler inte nödvändigtvis är en genuin önskan om att komma till rätta med den illegala migrationen, utan det ”existentiella” behovet av att bromsa framväxten av högerpopulistiska partier på bekostnad av etablissemanget. Som Brunner förklarade:
Om vi, som de demokratiska mittenpartierna, inte tar itu med [illegal migration] kommer vi att förlora medborgarnas förtroende helt och hållet. Och det är i viss mån existentiellt.
Konflikt om nav för återvändande
Vänsterpartierna var inte direkt överlyckliga när de hörde denna presentation i Strasbourg. Flera socialdemokratiska och gröna ledamöter anklagade kommissionen och EPP för att ”skamlöst blidka extremhögern” genom att kränka grundläggande rättigheter och ”kriminalisera” migranter – som om det inte vore ett brott att korsa gränserna olagligt.
Det som de tyckte var mest problematiskt var dock att dokumentet stödde utforskandet av så kallade innovativa lösningar, såsom ”återvändandehubbar” – förvaringscenter i tredje land – som skulle förhindra att asylsökande som fått avslag på sin asylansökan undkommer myndigheterna och försvinner inom EU.
Det är inte förvånande att vänstergrupper förkastar idén: den är utformad efter Italiens Albanienprotokoll, som de har försökt att upphäva sedan allra första början. Vänsterdomare och oppositionspartier i Italien inledde en samordnad attack mot protokollet genom att hänvisa till EU-lagstiftningen, trots att EU-kommissionen själv stödde Giorgia Melonis regering i EU-domstolen mot dem.
Men utvisningscenter i länder utanför EU ”kan inte vara en del av vår strategi”, sade den socialdemokratiska S&D-gruppen i ett pressmeddelande före debatten, och tillade att det vore ett ”misstag” att låta sig inspireras av det ”juridiskt tvivelaktiga” avtalet mellan Italien och Albanien.
Brunner avvisade jämförelsen och sade att länder bara kommer att kunna skicka migranter till dessa ”återvändandehubbar” efter att de har fått slutgiltiga utvisningsbeslut som inte längre kan överklagas, och inte omedelbart efter ankomsten som var den ursprungliga planen med Italiens ”mottagningscenter”.
Det återstår att se hur den slutliga lagstiftningen kommer att se ut efter att parlamentet har gått igenom den, och genomförandet ligger fortfarande flera år bort. Det enda som är säkert är att striden om filen bara har börjat.
