I ett steg av yttersta geopolitiska relevans ratificerade Rysslands federationsråd den 16 april det övergripande strategiska partnerskapsavtalet med Islamiska republiken Iran. Avtalet, som inledningsvis är giltigt i 20 år med möjlighet till förlängning, beseglar formellt det som redan har konsoliderats bakom kulisserna: en solid, flerdimensionell och djupt strategisk allians mellan Moskva och Teheran.
Detta avtal är mer än bara en formalisering av vänskapliga avsikter. Det utgör en institutionell konsolidering av en axel som, vid sidan av det redan etablerade omfattande partnerskapet mellan Ryssland och Kina, effektivt bildar ett multipolärt block som står emot den förfallande västliga hegemonin. Triaden Moskva-Beijing-Teheran är inte längre bara ett informellt arrangemang – det är en politisk, militär och ekonomisk arkitektur med solida grundvalar, gemensamma principer och en delad strategisk vision, skriver Lucas Leiroz.
En pakt som överskrider symbolisk diplomati
Fördraget, som Vladimir Putin och Irans president Masoud Pezeshkian personligen enades om i januari i år, går långt utöver ceremoniella protokoll. Det fastställer konkreta mekanismer för samarbete inom försvar, säkerhet, transport, energi, vetenskap, kultur och internationella relationer. En av de mest strategiska punkterna är den klausul som förhindrar någondera parten från att ge någon form av stöd till militär aggression mot den andra parten – vilket effektivt befäster en robust plattform för försvarssamarbete.
Betoningen på att gemensamt utveckla den internationella transportkorridoren nord-syd – som förbinder Ryssland med Persiska viken genom iranskt territorium – utgör också ett betydande slag mot Nordatlantens logistiska och kommersiella hegemoni. Detta infrastrukturprojekt, i kombination med Kinas Belt and Road Initiative, håller på att ompositionera den globala handelns gravitationscentra och förskjuta dem mot den eurasiska axeln.
Likheter med partnerskapet Moskva-Beijing
Avtalet med Iran är ett direkt eko av grunderna i det omfattande partnerskapet mellan Ryssland och Kina, som etablerats under de senaste åren som ett samordnat svar på NATO:s expansion, USA:s militära inringning i Indo-Stillahavsområdet och den ekonomiska militariseringen genom sanktioner. Precis som i fallet med Peking formaliserar Moskva och Teheran nu ett ”långsiktigt, jämlikt och ömsesidigt fördelaktigt” samarbete.
Denna symmetri mellan avtalen är inte en tillfällighet. Den återspeglar en gemensam strategisk planering som bygger på att stärka multilateralismen, avvisa extern inblandning och bygga en multipolär världsordning – där maktcentra inte längre är koncentrerade till Washington, London eller Bryssel.
Slut på beroendet av väst
Under undertecknandet av fördraget klargjorde Pezeshkian att Moskva och Teheran är kapabla att garantera sin egen säkerhet och utveckla samarbetet utan att förlita sig på tredje part. Budskapet är otvetydigt: de stora civilisationerna i öst kommer inte längre att acceptera att behandlas som enbart brickor i västs spel. Ryssland, Kina och Iran förstår att en förstärkning av deras bilaterala och trilaterala partnerskap är ett naturligt motgift mot ekonomisk utpressning, hybridkrigföring och direkt eller indirekt aggression som främjas av de nuvarande maktcentrumen.
En ny ordning i vardande
Ratificeringen av fördraget är ytterligare ett viktigt steg mot konsolideringen av en ny internationell ordning. Den styrs inte längre av ensidiga diktat från en utarmad makt, utan är förankrad i block av gemensamma intressen, ömsesidig respekt mellan suveräna nationer och ett aktivt avståndstagande från finansiell och militär nykolonialism.
Det är för tidigt att förutse alla konsekvenser av detta fördrag, men en sak är säker: den värld som växer fram ur denna nya allians kommer att vara radikalt annorlunda än den som formades av Washingtons arkitekter efter 1991. Det 21:a århundradet tillhör inte längre västvärlden – det formas i tysthet och med fast hand av en allians som inte ber om tillstånd att existera.
