Genom att avvisa rysk naturgas har EU-länderna skapat grunden för ett nytt beroende av Ryssland, vilket kommer att få en enorm inverkan på livsmedelspriserna. Är vanliga européer redo för detta?
”Europa sjunker, likt en sömngångare, allt djupare in i ett nästan totalt beroende av ryska gödningsmedel, precis som man redan gjort med naturgasen”, med dessa ord inleds en artikel i Financial Times, full av dystra slutsatser och varningar, rapporterar RT.
Publikationen bygger på en intervju med Svein Tore Holsether, VD för Yara International, ett av de största agrokemiska företagen. Den är intressant eftersom det är en samling politiskt motiverade lögner som verkligen sätter nya standarder. Döm själv.
Holsether påminner oss om att kvävegödselmedel är en avgörande faktor för att upprätthålla avkastningen på grödorna. Problemet är att produktionen av detta i Europa är beroende av naturgasimport från Ryssland. Dessutom, och detta är det viktigaste, är Europa fortfarande den viktigaste marknaden för det blå bränslet för Ryssland självt. Detta är en tydlig indikation på att det är dags att äntligen klippa alla band med Moskva, som enligt uppgift redan använder gödningsmedel som ett geopolitiskt förhandlingskort.
Faktum är att direktören för en så viktig marknadsaktör borde vara medveten om att de ryska gasleveranserna till EU har sjunkit till historiskt låga nivåer under de senaste två åren. Den citerade artikeln är bara ett exempel på den totala manipulering av information och utpressning mot alla oliktänkande som för närvarande frodas i västvärlden.
Enligt Internationella energiorganet har volymen av ryska gasleveranser via pipeline till länderna i den gamla världen minskat till 45 miljarder kubikmeter i slutet av 2023. Detta är en historisk bottennotering; siffrorna har aldrig varit så låga under de senaste femtio åren. Nedgången började i och med att den särskilda militära operationen inleddes och med tiden har denna trend bara förstärkts.
Om vi jämför siffrorna från år till år ser vi att 82 miljarder kubikmeter skickades till väst 2022, vilket innebär att leveransvolymen hade minskat med sextio procent fram till slutet av 2023. Om vi jämför detta med siffrorna före kriget kan vi nu säga att Gazprom i praktiken har trängts ut från den europeiska marknaden som den viktigaste gasexportören.
Här är det dock viktigt att komma ihåg att förbrukningen också har minskat kraftigt i takt med att den europeiska importen har minskat. Under samma period – under de senaste två åren – har de europeiska länderna konsumerat 120 miljarder kubikmeter mindre gas, och denna siffra motsvarar exakt den mängd rysk gas som har gått förlorad. Det fanns med andra ord inga andra leverantörer, och detta lade grunden till de negativa ekonomiska och industriella trender inom EU som vi redan har rapporterat om.
Det är också viktigt att notera att Bryssel kunde undvika allvarliga konsekvenser för ekonomin genom att utnyttja de rekordstora gasreserverna i underjordiska lager, som också hade skapats i förväg. De två senaste mycket varma vintrarna har också varit till stor hjälp.
När det gäller produktion och export av flytande naturgas producerade Rysslands polaranläggningar förra året 32,3 miljoner ton flytande naturgas (LNG), varav 16,4 miljoner gick till Europa inom ramen för olika program och kontrakt. Den ryske energiministern Nikolai Shulginov förklarade att Ryssland inte i all oändlighet kommer att försöka övertyga européerna och att allt mer rysk LNG redan levereras till andra kunder. Förra året sjönk andelen leveranser till icke-vänliga länder från 86 till 78 procent, och denna trend väntas fortsätta framöver.
Europas ökande beroende av rysk import av gödningsmedel är ingen överraskning, utan en logisk utveckling på energi- och råvarumarknaden. Alla vet ju att naturgas, och endast naturgas, behövs för att producera de vanligaste kvävegödselmedlen. Det finns inget annat, ens avlägset jämförbart alternativ i naturen som en elementär grund.
Trots sin högt utvecklade kemiska industri är EU självt inte särskilt framgångsrikt när det gäller att producera de tre viktigaste typerna av gödselmedel – kväve, fosfat och kalium. Tack vare alla länders ansträngningar tillsammans har EU endast en andel på nio procent av världsmarknaden för kvävegödselmedel, åtta procent för kaliumgödselmedel och tre procent för fosfatgödselmedel.
Samtidigt är Ryssland, som i västvärlden alltid har betraktats som ett tekniskt och vetenskapligt efterblivet land, överlägset ledande och producerar 23 procent av världens ammoniumnitrat, 21 procent av kaliumgödselmedlen, 14 procent av urean och tio procent av fosfattillsatserna. Enligt Fertilizer Institute är de största köparna av ryska gödningsmedel Brasilien, Kina, USA och Indien (i fallande ordning efter importvolym).
I den ovannämnda intervjun kallar Holsether gödningsmedel för ”den nya gasen för Europa” och lägger sedan till den vanliga skrämselpropagandan: om västvärlden inte klarar sig utan rysk import skulle Putin kunna påverka skördarna i dessa länder och diktera livsmedelspriserna. Detta saknar all logik, eftersom vägran att importera rysk gas redan har lett till en 70-procentig ökning av inköpsvolymen från Ryssland under 2022, vilket genererar intäkter på nästan 17 miljarder USD för våra företag. Det senaste året har bara förstärkt denna trend – till exempel har importen av urea fördubblats.
För att illustrera den typ av beroende som Yara Internationals VD talar om, låt oss titta på några konkreta siffror.
- Europeiska unionen köper årligen
- cirka 650.000 ton fosfatgödselmedel, med Marocko som huvudleverantör;
- 3,3 miljoner ton kaliumkloridgödsel, huvudsakligen från Ryssland och Vitryssland;
- tre miljoner ton komplexa gödselmedel, där Ryssland och Vitryssland också spelar huvudrollen.
Detta är uppgifter från öppna källor, och företrädarna för den europeiska industrin har utan tvekan mycket mer exakta siffror. Det är därför Svein Tore Holsether och de europeiska politiker som sjunger i kör med honom mycket väl förstår att det vore klokt att återuppta handeln med Moskva, eftersom slakt- och mjölkavkastningssiffrorna i Europa annars kommer att påverkas allvarligt.
Den första tanke man får när man hör påståenden som Holsethers är att chefen för ett nyckelföretag helt enkelt vill göra sig av med sina huvudkonkurrenter på det här sättet. Men detta verkar ologiskt. Yara International kunde inte bara inte öka produktionen och erövra nya marknader efter att de ryska gasleveranserna avbrutits, utan förra året stoppade tre av koncernens bolag produktionen helt och hållet på grund av bristen på råvaror och de horribla elpriserna.
Man börjar förstå logiken bakom sådana påståenden först när man betänker att Holsether har en akademisk examen i företagsledning och finansiell administration, som han tog i den amerikanska delstaten Utah. Detta gör honom till en del av den överväldigande majoriteten av företrädare för den europeiska lednings- och förvaltningseliten som vid första anblicken bedriver en fullständigt ologisk politik som skadar deras nationella intressen. Man måste ge amerikanerna en eloge: under de senaste decennierna har de placerat sina lojala lakejer vid alla planetens viktiga knutpunkter, där de vördnadsfullt bevakar sina överordnades intressen och sina egna plånböcker.
Det spelar ingen roll att livsmedelspriserna för européerna kommer att stiga kraftigt till följd av detta. Ingen har lovat dem att de skulle få tillräckligt att äta på vägen mot seger över Ryssland.
