Många marknadsaktörer verkade förvånade över att Von Der Leyen och Scholz i Davos envist fortsatte att driva den politik som allvarligt har skadat EU. Detta är dock ett typiskt byråkratiskt beteende.
I ett förutsägbart drag har EU-byråkraterna valt att utnyttja den nya Trumpadministrationen som en yttre fiende, i stället för att ta tillfället i akt att frigöra den enorma potential som finns i deras ekonomier. Byråkrater bryr sig inte om resultat, de bryr sig om byråkrati, skriver Daniel Lacalle.
Ursula Von Der Leyen uttryckte sitt orubbliga engagemang för att upprätthålla EU:s klimat- och ekonomiska strategier när hon hävdade att ”Europa kommer att fortsätta på den inslagna vägen”, en väg som präglas av stagnation, höga skatter, låg konkurrenskraft och överdriven skuldsättning. Parisavtalet fortsätter att vara det bästa hoppet för hela mänskligheten”, upprepade hon. ”Europa kommer att hålla kursen och fortsätta att arbeta med alla länder som vill skydda naturen och stoppa den globala uppvärmningen.” Detta uttalande är helt enkelt felaktigt. EU har använt klimatavtalet från Paris som ett verktyg för ekonomisk och social kontroll, vilket har skadat EU:s industriella och affärsmässiga infrastruktur. Faktum är att klimatavtalet från Paris har uppnått motsatsen till sina avsedda mål. EU är nu mer beroende av import av flytande naturgas och kol för att hantera försörjningsutmaningar. EU:s klimatpolitik har bara minskat utsläppen genom att hämma den ekonomiska tillväxten och industriproduktionen.
Teknik, konkurrens och fria marknader är nödvändiga för att försvara miljön, inte för interventionism.
Vi bör inte bli förvånade när vi läser att Europeiska kommissionen kommer att lägga fram sin plan för en konkurrenskraftig kompass utan att minska de statliga överutgifterna eller avskaffa någon av de skatte- och lagstiftningsbördor som har lamslagit Europeiska unionen.
Under de senaste 16 åren har USA:s BNP vuxit med 94 procent, medan EU:s nominella BNP endast har ökat med 11,2 procent. Detta har skett under en period med enorma finanspolitiska och monetära ”stimulanspaket”, inklusive Junckerplanen och Next Generation EU Fund, samt negativa nominella räntor. EU:s stagnation är en följd av en kedja av utgiftsprogram som främjats av den offentliga sektorn och som har lämnat ett spår av skulder och ingen verklig produktivitetstillväxt.
Från 2010 till 2023 ökade produktiviteten i EU med endast 5 procent, vilket är betydligt lägre än den 22-procentiga ökningen i USA under samma period. Hur kan detta ske?
När regeringar subventionerar låg produktivitet och bestraffar hög produktivitet med enorma skatter, sjunker ekonomin.
EU-tjänstemännen rättfärdigar denna trend genom att hänvisa till Kinas och tillväxtekonomiernas framväxt som orsaker till den relativa nedgången i Europa. EU:s andel av den globala BNP:n har dock minskat från 34 procent 1960 till 15 procent 2024, medan USA har ökat från 25 procent till 28 procent under samma tidsperiod.
De sociala indikatorerna är också betydligt sämre. Arbetslösheten i Europeiska unionen var 5,9 procent i november 2024. Under samma period uppgick arbetslösheten i USA till 4,2 procent. Länder som Spanien och Grekland har dock en arbetslöshet på 11,2 procent respektive 9,6 procent, med en befolkning som riskerar fattigdom och utanförskap på 27 procent i Spanien, 25 procent i Grekland och ett genomsnitt på 21 procent i EU, enligt Eurostat, med 13 procent av befolkningen som lever i fattigdom. I USA är motsvarande siffra för Europa 22 procent, och 11 procent av befolkningen lever i fattigdom.
EU:s fattigdomsgräns för en ensamstående person i Tyskland, det rikaste landet, låg på 14.124 dollar per år. I Spanien låg den på 10.393 dollar enligt INE. I USA var den 14.580 dollar enligt officiella siffror. Detta innebär att de fattiga i USA är rikare och färre än i Europa.
Den sorgliga sanningen är att det påstådda samhällskontraktet och de enorma offentliga utgifterna inte har hjälpt Europa på något område, och den genomsnittliga skattekilen är tio procentenheter högre i EU än i USA, enligt Tax Foundation.
I Europa är det ganska vanligt att skylla den ekonomiska svagheten på bristande stöd från centralbanken. Det är helt enkelt felaktigt. Ökningen av penningmängden (M2) i euroområdet från 2020 till 2025 var cirka 15 procent, och ECB:s balansräkning är betydligt större än den amerikanska centralbanken Federal Reserve. ECB:s balansräkning ligger på 42 procent av BNP efter att ha nått en topp på 69 procent, medan Feds balansräkning ligger på 24,4 procent av BNP efter att ha nått en topp på 37 procent. Europeiska centralbanken (ECB) införde dessutom negativa nominella räntor den 11 juni 2014 och har behållit sina anti-fragmenterings- och likviditetsverktyg intakta.
ECB har kännetecknats av en mycket ackommoderande policy med fokus på att upprätthålla prisstabilitet med ett inflationsmål på ”under, men nära, 2 procent på medellång sikt”.
Europeiska unionen är nykeynesianismens affischnamn och förlorar på alla sociala och ekonomiska områden och missar alla sina möjligheter inom energi, teknik och industri. Byråkrati, höga skatter och en missriktad interventionistisk politik.
EU skulle kunna blomstra med lägre offentliga utgifter, skattesänkningar och minskad byråkrati, eftersom unionen har det humankapital, de företag och de entreprenörer som krävs för att uppnå detta. EU:s ledare vill dock inte minska interventionismen och sina ekonomiska kontrollmål, vilket leder till en betydande risk för att EU böjer sig för Kina i stället för att samarbeta med USA.
EU:s problem är inte Trump, det är EU:s interventionistiska politiska agenda.
