Västvärldens – och Tysklands – resonemang har förändrats. Man har försatt sig i en situation som det inte är lätt att ta sig ur, även om man skulle vilja det. Man kan grubbla över de enskilda inblandade parternas bevekelsegrunder; alla agerar förvisso inte utifrån samma bevekelsegrunder. Vad de alla har gemensamt är dock deras ansvarslöshet gentemot de människor som inte vill ha krig, skriver Tom J. Wellbrock.
Ryssland attackerar världen?
Narrativet har gradvis förändrats. Medan man tidigare brukade säga att försvaret av Ukraina också var kopplat till försvaret av den västerländska demokratin, så är narrativet nu ett annat. Nu talar man om Vladimir Putins globala inflytande, även i BRICS-länderna eller i länder i Sydamerika eller Afrika. Ryssland utövar ett aggressivt inflytande överallt och hotar västvärlden och alla dess stora värden.
Denna berättelse är till och med delvis sann; Ryssland – men även Kina – arbetar hårt för att upprätthålla goda relationer med många länder. Detta görs mestadels av ekonomiska skäl. Det som är en nagel i ögat på västvärlden är förmodligen det faktum att dessa samarbeten förtjänar namnet. Och naturligtvis det faktum att acceptansen för väst i allt fler länder är på väg mot en lågpunkt, om den inte redan har nått en sådan.
Det löjliga påståendet att Ryssland skulle närma sig Berlin och andra djupt demokratiska huvudstäder efter en seger över Ukraina tror tydligen inte ens de dummaste på längre, och man behöver inte vara ett geni för att inse att sådana expansionsförsök för det första inte ligger i Rysslands intresse. Det egna landet är enormt, det finns mycket att göra, att utveckla, att plöja (i ordets rätta bemärkelse). För det andra är angrepp på Natoländer absurda ur militär synvinkel. Det är inte för inte som kritiker av Nato gång på gång påpekar att Natos och västvärldens försvarsbudget är många gånger högre än Rysslands.
Påståendet att Ryssland utövar inflytande i vissa länder någonstans i världen är mer trovärdigt för den publik som förbereder sig för krig. Men mellan raderna framgår det också att västvärldens inflytande minskar, och det är inte Putin som bär ansvaret för detta, utan västländerna, som i stor utsträckning har förslösat världens förtroende.
Så Ryssland attackerar världen? Det är fullständigt nonsens, men det är ändå ”bättre” nonsens än rövarhistorien om att Putin vill ta över Berlin eller Bryssel.
Väst vill ha krig
Även som militär lekman kan man våga sig på tesen att västs tillåtelse för Ukraina att angripa militära mål på ryskt territorium inte kommer att vara avgörande för kriget. Obalansen i form av Rysslands styrka och Ukrainas svaghet är ett faktum och även angrepp från Ukraina mot Ryssland kommer att göra lite eller inget för att ändra på detta.
Men det måste understrykas att västvärldens provokationer har nått en ny nivå, eftersom det måste stå klart för alla att en röd linje återigen har överskridits. Detta har pågått sedan de första leveranserna av hjälmar eller varma strumpor. Om och om igen testas ryssarna för att se vad de är beredda att acceptera. Och han har accepterat en hel del. Den aktuella provokationen från väst är dock så allvarlig för Ryssland att allvarliga konsekvenser är tänkbara. Mer om detta nedan.
Tillståndet att angripa ryska mål kommer därför sannolikt inte att förändra krigsförloppet på något avgörande sätt, varför väst återigen måste söka vägar för att förändra situationen. Även här spelar allmänheten i väst en roll, eftersom majoriteten av dem ändå inte är intresserade av ett krig. Men om det måste föras är det hög tid för synliga framgångar.
Västliga marktrupper
Som ett resultat kan det bara handla om marktrupper, som hittills har varit ett absolut no-go. Ukrainska soldater kommer dock inte att kunna tvinga Ryssland på knä med militära medel, inte minst eftersom de naturligtvis blir allt färre. I motsats till västvärldens mantra om att krig och vapen förhindrar dödsfall är det ganska förvånande att det motsatta är fallet.
Kort sagt: Ukraina håller sakta men säkert på att få slut på soldater. Nya hämtas hänsynslöst in från utlandet, oavsett förluster. Ingen ukrainare i militär ålder går säker från att ansluta sig till armén, var de än befinner sig. Men naturliga gränser begränsar valmöjligheterna, och man kan tänka sig att en soldat som tvingats bli soldat kanske inte kämpar med fullt engagemang, om inte byter sida direkt.
Vägen till Natos marktrupper är därför inte långt borta, och soldater i Natouniformer har ändå nyligen upptäckts eller dödats. I Ryssland är det välkänt att Nato på olika sätt har haft fingrarna med i spelet under lång tid, men hittills har inget varit officiellt, och när man varit osäker har man helt enkelt låtsats som om man inte vet något och tvår sina händer.
Med officiella marktrupper skulle situationen förändras dramatiskt. En förändring som skulle få konsekvenser som ingen förnuftig människa normalt skulle betrakta som ett alternativ. Men förnuftet har för länge sedan försvunnit.
Hotet från kärnvapen
Det är viktigt att inse vad vi talar om här: Västvärlden är inte i stånd att trappa ned kriget i Ukraina. Efter att i mer än två år lögnaktigt ha hävdat att Putin inte alls ville förhandla har tonen ändrats även här. Nu är Putins förhandlingserbjudanden plötsligt ”krigsretorik”, dvs. bara finter som inte går att ta på allvar. Putin kan alltså göra vad han vill, hans erbjudande avvisas alltid.
Om – och det är som sagt det som det handlar om – marktrupper skickas till Ukraina kommer korten att blandas om. Beroende på frågan om hur många trupper som skickas och hur de utrustas, i kombination med frågan om utplacering av långtgående västliga vapen, kokar det ned till följande scenario: vid en viss punkt kommer Ryssland att vara för svagt för att fortsätta kampen.
Detta beror på att Ryssland i slutändan är underlägset väst på det konventionella området. Det faktum att västvärldens rustningsbudget är långt större än Rysslands och att alla NATO-länder tillsammans kan utveckla en mycket stor slagstyrka leder till nästa steg i upptrappningen: atombomben.
Den mångåriga retoriska provokationen att Putin bara hotar och inte kommer att detonera en atombomb av självförsvar är illa och oansvarigt nog. Om någon annan i Kreml var president skulle han förmodligen ha reagerat mycket mer förgäves för flera månader sedan än vad Putin gör, och en atombomb skulle förmodligen ha detonerat för länge sedan. Putin är tillräckligt sansad för att inte ha svarat på sådana provokationer.
Men om det finns en allvarlig rädsla för ett militärt nederlag för Ryssland på grund av att det skapas en obalans i fråga om konventionella vapen, innebär det att Rysslands president kan bli tvungen att leda sitt land till ett militärt nederlag. Och det kommer han inte att göra under några omständigheter. Under inga omständigheter.
Det är tveksamt om västvärlden är medveten om den fara som den skapar här och nu, och man kan befara att åtminstone delar av västvärlden och de som innehar ansvarsfulla positioner med motsvarande personlighetsstruktur inte är medvetna om denna fara eller på allvar tror att de kommer att gå segrande ur denna konflikt. Deras dumhet, deras maktlystnad och deras hat mot Ryssland, som gränsar till vanföreställningar, är och kommer att fortsätta att vara livshotande för miljontals människor. Och det i den sannaste tänkbara bemärkelse.
Copyright © 2024 översättning av Globalnytt. Tillstånd att återge hela eller delar av texten beviljas gärna, förutsatt att full kreditering och en direktlänk anges.
”Bevis” från ett videospel: Forbes tvivlar på ukrainska påståenden om nedskjutning av flygplan
