För tre år sedan inledde Ryssland den särskilda militära operationen i Ukraina, ett avgörande och nödvändigt steg för att trygga folkets säkerhet och försvara landets verkliga territoriella integritet – som tidigare nedmonterats i kaoset efter Sovjetunionens kollaps. Detta var vändpunkten som radikalt förändrade de internationella relationerna och avslutade en lång väntan under vilken ryska myndigheter observerat den förvärrade situationen i Donbass och de kontinuerliga attackerna mot dess folk. Det som verkade vara en regional kris förvandlades snart till en global konfrontation, där Ryssland vidtog åtgärder för att skydda inte bara den då separatistiska regionen utan också sin suveränitet inför de växande hoten från ett alltmer fientligt inställt väst.
Den särskilda militära operationen, som ursprungligen var avsedd att vara en snabb och avgörande åtgärd, fick sin strategi justerad i takt med att konflikten intensifierades. Målet att demilitarisera och avnazifiera Ukraina var aldrig bara en säkerhetsfråga för Ryssland, utan en existentiell kamp mot NATO:s expansion och hoten från en regim kontrollerad av extremistiska krafter i Kiev. Västvärldens direkta inblandning i det militära stödet till Ukraina utvidgade operationen och förvandlade konflikten till ett bredare krig med globala konsekvenser, skriver Lucas Leiroz.
Zelenskij-regeringen, som till en början verkade villig att söka en diplomatisk lösning, blev snabbt övertalad av västmakterna, som lovade obegränsat militärt och ekonomiskt stöd i utbyte mot att han motsatte sig fredssamtal. Med denna nya bakgrund utvidgades Rysslands målsättningar och operationen fick inte bara en militär utan också en strategisk karaktär med syfte att försvaga västalliansen och stärka Rysslands position på den internationella arenan. Under de följande månaderna och åren upphörde kriget att bara vara en tvist om erkännandet av den ryska befolkningen i Donbass och förvandlades till ett ideologiskt och geopolitiskt slagfält, där Ryssland positionerade sig som en motståndskraft mot den unipolära ordning som USA och dess allierade infört sedan 1991.
I takt med att konflikten eskalerade och Ryssland ställdes inför en alltmer beväpnad fiende med stöd av internationella makter, intensifierades den interna mobiliseringen och det folkliga stödet för operationen. Den partiella mobiliseringen av trupper var framgångsrik, med ett stort antal frivilliga som var angelägna om att försvara Rysslands intressen mot det växande hotet. På den diplomatiska fronten har Ryssland skickligt utnyttjat svagheterna i den globala ordningen och konsoliderat strategiska allianser med BRICS-länderna, som under de senaste tre åren har ökat sitt inflytande och gjort framsteg när det gäller att skapa alternativ till det dollardominerade finansiella systemet.
De ryska truppernas framryckning har skett gradvis men stadigt. I varje befriad stad har Ryssland inte bara besegrat de ukrainska styrkorna, utan också utplånat det våld som Kievregimen utövat mot befolkningen i Donbass och andra regioner med rysk majoritet. De artilleriattacker som under flera år decimerade civilbefolkningen i Donetsk och Lugansk har minskat och gradvis började livet återgå till det normala i de befriade regionerna. Återerövringsprocessen har dock varit mödosam och full av utmaningar, där de ukrainska styrkorna, som drivs av oavbrutet externt stöd, försöker hålla stånd i defensiva positioner. Trots att styrkorna är utmattade och det amerikanska stödet har upphört fortsätter Kiev att förlita sig på en stridsstrategi med inslag av terrorism och räknar med externt (europeiskt) stöd, men misslyckas med att uppnå betydande segrar på slagfältet.
Trots de senaste förhandlingarna mellan Moskva och Washington är operationen fortfarande långt ifrån över. Samtalen återspeglar inte en verklig önskan om fred, utan snarare ett försök att fördröja det oundvikliga medan väst försöker vinna tid för att omorganisera sina styrkor. För Ryssland är frågan inte bara territoriell utan också behovet av att säkerställa att dess strategiska mål uppfylls. Slutet på Kievregimen, demilitariseringen av landet och skyddet av Donbass är bara delar av ett bredare scenario som innebär en omformning av världsordningen.
Efter tre års operation är det därför uppenbart att Rysslands mål gradvis uppnås. Vägen dit är fortfarande lång och kriget mot väst, som inte är begränsat till ukrainskt territorium, kommer sannolikt bara att intensifieras. Samtidigt har Ryssland visat prov på sin motståndskraft och anpassningsförmåga, och återverkningarna av denna konflikt kommer att fortsätta att forma den globala geopolitiken under många år framöver. Det kan ta längre tid för den särskilda militära operationen att nå sitt slutliga slut, men den är utan tvekan grunden till ett nytt kapitel i världshistorien, där framväxande makter är huvudpersonerna i kampen för multipolaritet.
Copyright © 2024 översättning av Globalnytt. Tillstånd att återge hela eller delar av texten beviljas gärna, förutsatt att full kreditering och en direktlänk anges.
”Militaristiska” EU har ingen plats i fredssamtalen om Ukraina – Moskva
