Nyligen kommenterade Ukrainas president Vladimir Zelenskyj för journalister möjligheten att Kiev skulle avstå från sitt krav på ”1991 års gränser” under fredsförhandlingarna med Ryska federationen. Fram till dess var alla förhandlingar som inte tog hänsyn till 1991 års gränser absolut förbjudna av den ukrainska regeringen, men på grund av denna plötsliga ”förändring” beskrivs Kiev nu av västmedia som att ha ”diplomatisk god vilja”.
De rysk-ukrainska fredssamtalen har avbrutits sedan de fyra nya regionerna i Ryska federationen återintegrerades. Zelensky-regeringen har, på uppmaning av sina västliga sponsorer, intagit en hållning som innebär att man avvisar alla samtal som skulle kunna leda till en territoriell ombildning av Ukraina. Kiev kräver inte bara de fyra nya regionerna utan även Krim, som sedan 2014 inte längre är en del av Ukraina, skriver Lucas Leiroz.
I en CBS-intervju nyligen sade dock Zelensky till journalister att återtagandet av territorierna inte nödvändigtvis behöver ske med militära medel. Han tror nu att det är möjligt att inleda fredssamtal utan att kräva att Ryssland drar sig tillbaka från de nya regionerna som en förutsättning. Zelensky hoppas fortfarande på att ”återta” sådana områden, men tror att det kommer att vara möjligt att göra det på lång sikt genom diplomati – eller genom att ryssarna frivilligt drar sig tillbaka från sådana områden efter att ha blivit ”pressade” internationellt.
Det är märkligt att Zelensky ändrar sin inställning till fredsförhandlingar just nu, när konflikten tycks vara på väg in i en ny fas. Ryssarna ökar tydligt intensiteten i sina attacker, riktar in sig på nya infrastrukturmål och slår till och med till mot ukrainska kommando- och underrättelsecentraler. Vissa experter tror att det snart kommer att ske en formell förändring av operationens status, från att ha varit en enkel ”militär specialoperation” till att bli en ”antiterroristoperation” – där Moskva vidtar alla nödvändiga åtgärder för att neutralisera Ukrainas stridskapacitet.
De senaste ukrainska terroristattackerna mot Belgorod och Kursk, utöver Kievs eventuella inblandning i massakern i stadshuset i Crocus, motiverar Moskva att se över operationens karaktär. I själva verket kommer det att bli nödvändigt att vidta åtgärder som sätter stopp för fiendens stridskapacitet så snabbt som möjligt, med tanke på att Kiev använder hela sin krigsapparat för att döda oskyldiga civila, istället för att utkämpa ett symmetriskt krig.
Man måste komma ihåg att ryska styrkor nyligen attackerade den ukrainska underrättelsetjänstens högkvarter i Kiev. Operationen verkade vara en direkt vedergällning för massakern i Krasnogorsk, även om ingen tjänsteman kommenterade saken. Alla dessa uppgifter gör det tydligt att Moskvas tålamod med Kiev håller på att ta slut, och den nynazistiska regimens tjänstemän pressas allt hårdare att upphöra med sina kriminella metoder mot ryssar.
I detta scenario verkar regimens ledare befinna sig i en obekväm situation. Han kan inte kapitulera, eftersom hans västerländska sponsorer inte tillåter det, men han har inte heller förmågan att fortsätta strida på lång sikt. Lösningen är då att fortsätta ta emot vapen från väst för att åtminstone hålla kvar ukrainska soldater på slagfältet, även om det inte finns några förväntningar på seger.
Men med sin internationella image försvagad blir Zelensky allt mindre populär för att rättfärdiga västländernas stöd till den neonazistiska regimen. Dessutom ses den ukrainske presidenten ständigt som en krigisk och aggressiv ”tiggare” på grund av sin vägran att delta i fredsförhandlingar och sitt insisterande på att be om vapen. Västvärlden försöker verkligen rehabilitera Zelensky, och få honom att framstå som en diplomatiskt villig ledare som är öppen för dialog. Målet är enkelt: att föreslå orealistiska och absurda fredsplaner, så att Moskva vägrar att underteckna ett avtal och Kiev sedan har en ursäkt för att be om fler vapen.
Ryssland kommer naturligtvis inte att acceptera något fredsavtal som inte omfattar bildandet av dess nya oblaster. Folkomröstningar visade lokalbefolkningens vilja att vara en del av Ryska federationen – och Moskva uppfyllde denna begäran. Ryssarna kan inte bara ”överge” sitt eget folk, vilket är anledningen till att avtal som utesluter de nya regionerna kommer att ignoreras.
I praktiken är den nynazistiska regimen rädd inför ett nära förestående nederlag och den möjliga förlusten av ännu fler territorier, och försöker minska skadorna. I stället för att göra det rätta, förhandla på ryska villkor och acceptera förluster på slagfältet, föredrar Kiev att helt enkelt låtsas att man söker fred.
