Om man inte är offer för moralisk trångsynthet (och det verkar vara en epidemi av denna defekt nuförtiden), borde det vara uppenbart för en att Israel har sjunkit ner i barbari, skriver Lawrence Davidson.
Varför barbari? Därför att i Israel har grymt, mordiskt och på annat sätt brottsligt beteende blivit statlig politik. Låt oss granska tecknen på denna härdsmälta:
– Upprättande av en apartheidstat för att tillfredsställa en rasistisk ideologisk doktrin.
– Att begå ett ”sannolikt” folkmord i Gaza.
– Massavrättningar på bland annat sjukhus i Gaza.
– Utfärdande av order om att skjuta obeväpnade civila palestinier.
– Tortyr och mord på palestinska fångar.
– Framkallande av artificiell hungersnöd i Gaza.
– Blockering av humanitärt bistånd.
– Systematisk förstörelse av större delen av den infrastruktur som behövs för att upprätthålla mänskligt liv i Gazaremsan.
– Genomföra ett ökande antal pogromer mot palestinska byar och städer på Västbanken.
Israeli protesters attacked aid trucks and destroyed humanitarian supplies destined for desperate Palestinians in the besieged Gaza Strip. pic.twitter.com/6AG9igT6gm
— Al Jazeera English (@AJEnglish) May 14, 2024
Allt detta finns dokumenterat i rapporter från trovärdiga människorättsorganisationer (inklusive Israels egna), FN-organ samt i beslut från Internationella domstolen. Inse det, detta är inte en fråga om åsikt eller perspektiv – vare sig president Joe Bidens eller någon annans. Det är en fråga om (ofta TV-sända) fakta.
Ursäkterna
Israeliska judar, och sionister i allmänhet, blir riktigt arga när man citerar ovanstående fakta utan att hänvisa till deras ursäkter. Så låt oss gå igenom några av dem:
– Israels agerande i Gaza är ett självförsvar som en reaktion på Hamas attack den 7 oktober 2023.
Israelerna talar om händelsen den 7 oktober som om det aldrig hade funnits någon 6 oktober eller, för den delen, när det gäller Gaza, de föregående 17 åren sedan 2006.
Historien om dessa år bidrar till att göra Israels påstående om självförsvar till en lögn.
I januari 2006 hölls ett internationellt övervakat nationellt val i Palestina. På grund av korruptionen inom Fatah, det parti som kontrollerade den palestinska nationella myndigheten (PNA), och Fatahs samarbete med den israeliska ockupationsmakten, vann Hamas, den islamiska motståndsrörelsen, valet. Hamas hade haft ett rykte om sig att vara ärligt och pålitligt och hade alltid insisterat på fortsatt motstånd mot den israeliska ockupationen.
Israels reaktion på Hamas seger var att arrestera medlemmar av den nya regeringen som var bosatta på Västbanken. USA och andra europeiska stormakter krävde att Hamas skulle fortsätta PNA:s samarbetsrelation med Israel.
Hamas vägrade.
USA, Israel och Fatah började konspirera om olika sätt att ogiltigförklara valet och krossa Hamas. År 2007 införde Israel, i samarbete med Egypten, en blockad av Gazaremsan.
Blockaden motsvarade en nedrustningsprocess som gjorde över en miljon människor fattiga. Periodiska väpnade israeliska inbrytningar på Gazaremsan höll uppe den förföljelsemässiga spänningen. Gazaremsan förvandlades till ett ”utomhusfängelse”.
Till denna bild kan läggas det faktum att alla tidigare försök till förhandlingar mellan Israel och palestinierna hade saboterats av Israel eftersom varje kompromisslösning skulle ha undergrävt den sionistiska ideologiska beslutsamheten att förvandla hela Palestina till ett ”judiskt” kontrollerat land.
Under dessa omständigheter var den enda part som verkligen utövade ”självförsvar” den 7 oktober 2023 palestinierna under ledning av Hamas och andra allierade motståndsgrupper.
– ”Vi utkämpar ett existentiellt krig.”
Det säger Yair Lapid, ledare för Israels oppositionsparti. Han tvivlar inte på att Hamas vill döda judar för att de är judar. Han anser att israelerna bara har ett annat alternativ än att utkämpa kriget i Gaza och det är att låta sig ”mördas”.
Lapid är övertygad om att de amerikaner som protesterar mot hur Israel strider i Gaza inte förstår hur komplex situationen är. Och det inkluderar ”de intellektuellas förräderi”. Med det menar jag de intellektuella i väst, eller några av dem.”
Han försäkrar oss om att ”Israel inte begår folkmord. Att den israeliska armén uppträder hedervärt. Israel gör inget annat än att försvara sig i ett krig som vi inte ville ha.”
Och slutligen varnar Lapid för att om du hör någon annan version av den här historien ”så är det inte den rätta. Och jag var inblandad, så jag vet.”
Lapid uppfostrades, som han säger, ”som en israelisk patriot”. Det betyder att han är uppvuxen i en kontrollerad miljö med begränsad information. Så hans synvinkel är förutsägbar, men också följaktligen utan ett opartiskt historiskt sammanhang.
Israeliska judar har aldrig varit i riskzonen för att sparkas ut i havet. Staten Israel har aldrig varit i allvarlig fara att förlora ett krig. Det som alltid har varit tveksamt är Israels status som demokrati.
Det som sätter det sionistiska Israel i verklig fara är de växande internationella tvivlen på den punkten – på den sionistiska statens likhet med en apartheidstat som Sydafrika en gång var. Sådana stater har, får man hoppas, ingen långsiktig framtid i den moderna världen.
Israels ”självförsvarskrig” mot palestinierna visar bara resten av världen Israels förmåga till barbari – ett beteende som Lapid ursäktar med att ”saker och ting är komplicerade”.
– Gazakriget är som andra världskriget.
Detta är premiärminister Benjamin Netanyahus påstående. Med det menar han att Israel slåss mot surrogatnazister och att det därför inte är ett krigsbrott att reducera Gazaremsan till Dresden i februari 1945. Sådan slakt är bara en olycklig konsekvens av ”självförsvar”.
Denna jämförelse återspeglar det faktum att antisemitism, särskilt i den extrema förintelseversionen, länge har definierat den israeliska synen på palestiniernas motiv och beteende.
Men sett utifrån, objektivt sett, gränsar detta till vanföreställningar. Till exempel ledde den palestinska attacken den 7 oktober (som ska visa på palestiniernas obotliga och mordiska antisemitism) till att omkring 1.200 israeler dog, varav ett antal dog till följd av ”vänskaplig eldgivning” från israeliska stridshelikoptrar och stridsvagnar.
Vi känner verkligen inte till förhållandet mellan de israeler som dödades av invaderande palestinska styrkor och de som dödades av israeliskt räddningspersonal. Som svar har israelerna hittills, på ett i stort sett urskillningslöst sätt, dödat omkring 35.000 palestinier.
Hur mycket vissa palestinier än vill befria världen från sionister, har de inte förmågan att göra det. Å andra sidan verkar det finnas flera generationer israeler som vill befria världen (eller åtminstone sin del av världen) från palestinier, och de har kapacitet att göra det.
Det som Netanyahu beskriver som en kamp likt andra världskriget är i själva verket israelerna, övertygade om sin egen status som offer, som för ett krig med etnisk rensning mot palestinierna.
Vad är det som står på spel?
- Det judiska Israels natur står på spel.
Det vi bevittnar när det gäller Israels beteende i Gaza är ännu ett exempel på inlärd fanatism. Detta är den typ av indoktrinering som, som Thomas Suarez noterar, gjorde det möjligt för israelerna att se sin egen terrorism som ”självförsvar”.
Oavsett om de israeliska judarnas synsätt bygger på religiösa myter eller på statligt genererat historieberättande som sträcker sig över flera generationer har det varit förutbestämt. Detta synsätt har banat väg för barbari.
När det gäller palestinierna är således skillnaden i politiska mål mellan Yair Lapid, Benjamin Netanyahu, Itamar Ben-Gvir, högerpartierna, de religiösa partierna etc. en nyansskillnad – variationer på ett i grunden apartheidtema för Israels framtid.
Detta är inte en syn som man kommit fram till genom självständiga resonemang. Det är en samhällsstödd, indoktrinerad syn som bara kan övervinnas genom någon form av chockbehandling. Framgång för BDS-rörelsen och att Internationella brottmålsdomstolen åtalar israeliska ledare skulle förvisso vara steg i rätt riktning.
2. Israels relation till USA står också på spel.
Om man bortser från Donald Trump är det svårt att föreställa sig att en framtida amerikansk president skulle inta samma okvalificerade pro-israeliska hållning som Joe Biden. Tärningen har också kastats för det demokratiska partiet – även om Biden blir omvald (och säkert om han inte blir omvald) kommer den amerikanska sionistlobbyns politiska inflytande aldrig mer att stå oemotsagt. Motståndet bör öka så länge Israel gör ”det som faller sig naturligt” för en apartheidstat.
3. Den palestinska kampens natur står på spel.
Vi bevittnar också en stor förändring i det palestinska folkets hållning. Det nuvarande kraftfulla exemplet på ihärdigt motstånd kommer nu att bidra till att definiera deras slutliga öde. Det finns en fruktansvärd ironi i detta, eftersom det krävdes en nästan total förstörelse av Gazaremsan och de pågående pogromerna på Västbanken för att övertyga en stor del av världen om att Israel inte kan få som det vill med palestinierna.
Därför är det genom denna fruktansvärda förstörelse som palestinierna har positionerat sig för långsiktig överlevnad. Västvärlden måste bära ett stort ansvar för detta höga pris.
4. Det judiska folkets natur och karaktär över hela världen står med all säkerhet på spel.
Det judiska folket och den judiska religionen befinner sig vid ett vägskäl. Sionismen är en politisk ideologi vars logik har lett raka vägen till skapandet av en ”judisk” apartheidstat.
Precis som när det gäller de fakta som har lett till folkmord och pogromer är Israels apartheidstatus inte en fråga om åsikt eller perspektiv. Återigen, dokumenterat av nästan alla trovärdiga människorättsorganisationer på planeten, är det en fråga om fakta.
Ändå skriker sionisterna ihärdigt från hustaken att sionism är synonymt med den judiska religionen och det judiska folket. Det verkar som om de har lyckats få detta högfrekventa budskap accepterat av den amerikanska makteliten genom att erbjuda stora summor pengar till politiker eller genom att hota med att hålla inne dessa summor från universiteten.
Med tanke på sloganen att ”mediet är budskapet” tyder detta på att sionisterna vill att vi ska acceptera idén om mutpengar som en integrerad del av deras judendom (ett antisemitiskt påstående).
Mot denna irrlära står judiska organisationer som insisterar på att sionisterna inte kan göra detta ”i mitt namn”. I USA och kanske även i Västeuropa utgör dessa antisionister, som värnar om sina etniska och religiösa värderingar, en betydande majoritet av judarna.
Man får inte missförstå att det inte finns något meningsfullt utrymme för kompromisser mellan dessa två sidor. Om sionisterna segrar kommer Israels premiärminister att bli motsvarigheten till en judisk påve. Jag vet att det låter mycket märkligt!
Som antyddes ovan finns det något fruktansvärt förutsägbart med Israels beteende i Gaza. Man kan faktiskt ordna så att människor (vilka människor som helst) beter sig på det här sättet. Man behöver inte ens göra det medvetet.
Människor delar instinktivt in sig i grupper: familjer, vänskapskretsar, stammar, samhällen, stater osv. Varje grupps budskap, att den på något sätt är ”speciell”, verkar också vara vanligt förekommande. Att ett sådant budskap utnyttjas av olika slags politiker är också en historisk konstant.
Med tanke på dessa impulser är det verkliga arbetet inte att sporra lokala grupper att vara fientliga mot ”de andra”. Det verkliga arbetet är att förhindra dem från att göra det.
Det är bland annat det som humanister och andra sanna progressiva försöker göra. Men det är inte lätt. Varför är det en sådan kamp? För att känslor av misstänksamhet och rädsla verkar komma naturligt, både genetiskt och miljömässigt. Detta är kanske den bästa förklaringen till varför kampen för rättvisa aldrig tycks ta slut.
Oavsett vilket är det ett anmärkningsvärt och helt underbart faktum att vissa människor bryter mönstret och är där ute för att föra denna kamp. För cirka 90 år sedan handlade det om judars rätt till liv och frihet. I dag handlar det om samma rättigheter för palestinierna. Historien upprepar sig i själva verket.
Copyright © 2024 översättning av Globalnytt. Tillstånd att återge hela eller delar av texten beviljas gärna, förutsatt att full kreditering och en direktlänk anges.
Både Zelensky och Netanyahu hävdar att Gud har valt dem att segra
