Förenta nationerna lanserade Net Zero Banking Alliance (NZBA) med stor fanfar 2021.
Den samlade några av världens största banker och förband dem till ett mål som de aldrig skulle kunna uppnå: att nå netto-noll koldioxidutsläpp inom sina utlånings- och investeringsportföljer, skriver Nick Giambruno.
Detta innebar att de skulle bryta banden med en betydande del av sina kunder och investeringar i kolväten, transporter och andra stora industrier, samtidigt som de skulle omdirigera stora summor av aktieägarnas medel till oekonomiska ”gröna” bedrägerier.
Kort sagt representerade NZBA en ytterligare politisering och vapenisering av det globala banksystemet. Företag eller länder som inte var villiga att böja sig för klimatkulten stod inför hotet att bli avbankade.
Under de följande månaderna var det mer än 120 globala banker – däribland HSBC, Bank of America, Barclays och Deutsche Bank – som skyndade sig att ansluta sig till NZBA och få ESG-poäng.
I takt med att NZBA:s momentum fortsatte att växa hamnade de deltagande bankerna på kollisionskurs med en verklighetskontroll av historiska proportioner.
När storbankerna började inse att deras NZBA-löften var en orealistisk fantasi började spänningarna att byggas upp. Dessa spänningar bröt slutligen ut under ett konferenssamtal mellan stora banker och statliga tillsynsmyndigheter förra året.
Under samtalet uttryckte Judson Berkey från UBS sin frustration och tog upp elefanten i rummet och sa att ”världens största banker inte kan leva upp till det gröna regleringsidealet om de inte börjar göra sig av med ett stort antal kunder över hela världen i en hänsynslös takt, vilket också skulle störa ekonomierna i stora delar av världen som är starkt beroende av smutsiga bränslen.”
Om storbankerna skulle fullgöra sina NZBA-åtaganden skulle de behöva sluta betjäna stora råvaruföretag, energiintensiva teknikföretag och många andra vars koldioxidredovisning inte stämmer. Detta skulle också kräva att bankerna avsevärt minskade sin verksamhet i länder som Polen, Indonesien, Sydafrika och andra länder som är starkt beroende av kol som primär energikälla.
Ställda inför denna föga tilltalande verklighet började bankerna ompröva sitt engagemang i NZBA.
Sedan kom Trumps seger i valet 2024 och fördämningen brast.
Inom några veckor efter att Trump vunnit meddelade Bank of America, Wells Fargo, Goldman Sachs, Citigroup, Morgan Stanley, JPMorgan (USA:s största bank) och andra stora finansinstitut att de lämnar NZBA.
De dygdsignalerande råttorna flyr från det sjunkande NZBA-skipet så fort som möjligt.
Jag tar upp historien om NZBA eftersom den belyser ett sedan länge försenat paradigmskifte på de globala energimarknaderna: den gröna bubblan på 5 biljoner dollar har spruckit.
Som Mark Mills påpekar i en rapport från Manhattan Institute har regeringar världen över spenderat över 5 biljoner dollar under de senaste två decennierna för att subventionera vind, sol och andra så kallade gröna initiativ. För att sätta det i perspektiv motsvarar 5 biljoner dollar ungefär BNP i Japan, världens tredje största ekonomi.
Trots detta häpnadsväckande ekonomiska stöd står kolväten fortfarande för 84 procent av världens energiförsörjning – en minskning med endast 2 procent sedan regeringarna började spendera stora summor på gröna initiativ för två decennier sedan.
Så kallade förnybara energikällor – eller rättare sagt opålitliga energikällor – har varit en gigantisk flopp. De är inte lönsamma för baskraft, inte ens med massiva subventioner. Att använda vind- och solkraft för masskraftproduktion är idag en konstlad politisk lösning som inte skulle ha valts på en verkligt fri energimarknad.
Kom ihåg detta nästa gång en politiker, ett medieföretag, en akademiker eller en kändis slentrianmässigt insisterar på att en ”energiomställning” är oundviklig och nära förestående, som om den vore förutbestämd från ovan.
Det är det inte.
De försöker få ditt samtycke till en bluff av nästan ofattbara proportioner.
Jag tror att Trumps återkomst till Vita huset markerar början på slutet för den gröna bluffen.
Trump har lovat att avskaffa subventionerna till elfordon. Han är också öppet för kolväte- och kärnkraftsenergi.
Jag tror att det finns en liten politisk aptit på att fortsätta kanalisera biljoner av skattebetalarnas dollar till oekonomiska projekt som har orsakat monumentala snedvridningar på energimarknaden och skyhöga konsumentpriser.
Situationen är mogen för lukrativa spekulationer.
Otillförlitliga energikällor – dvs. förnybara energikällor – kommer inte att ersätta kolvätena i närtid och kommer definitivt inte att leda till energisäkerhet, trots vad många ”seriösa” människor tror.
När det gäller tillförlitlig baskraft har större delen av mänskligheten bara tre val:
- Kolväten – kol, olja och gas
- Kärnkraft
- Överge den moderna civilisationen för en förindustriell levnadsstandard.
Bortsett från vänliga utomjordingar som levererar en magisk ny energiteknik finns det på de flesta platser inga andra alternativ.
