Efter att ha lagt ut 60 euro på en lunch i en social klubb där den belgiske försvarsministern, amiral Michel Hofman, skulle tala om hur ministeriet förbereder sig för vad man kallar ”geopolitisk utveckling”, vilket innebär tredje världskriget, blev jag mer än lite besviken när jag hörde att vår talare inte skulle dyka upp när vi stod vid våra platser och inväntade våra ”ledigt”-order. Tydligen kallades han iväg för att överlägga med kolleger i regeringen, och eftersom denna regering bara har en vecka på sig att njuta av sina förmåner innan den sveps bort av parlamentsvalet den 9 juni, är ministerns prioriteringar förståeliga om än oförlåtliga ur vårt perspektiv som betalande gäster, skriver Gilbert Doctorow.
Lyckligtvis, på initiativ av klubbens ordförande och några deltagare som har militär status, rusade dock en kille från ministeriet som ansvarar för personalfrågor in, åt en snabb bit mat nu när vi alla hade avancerat till huvudrätten i väntan på hans ankomst, och försåg oss sedan alla med det som jag ska presentera nedan.
Av uppenbara skäl är personalfrågorna i fokus nu när den viktigaste frågan för denna och andra medlemsstater i Nato och EU är om de kan och kommer att anta utmaningen från ett ryskt ”imperialistiskt hot” och göra det rätta, nämligen att införa obligatorisk militärtjänstgöring för unga och öka antalet soldater i sina militära styrkor. Vid mitt bord pågick redan en livlig diskussion om de socialiserande fördelarna med nationell tjänstgöring för ungdomar, som om denna fråga var helt skild från sitt sammanhang med ett kommande krig som fullständigt kommer att förstöra kontinenten.
Om jag får telegrafera mina slag, så är den viktigaste lärdomen av vår ställföreträdande talares anförande att det inte finns några pengar att betala för massor av värnpliktiga. Ministeriet kämpar faktiskt redan för att klara av personalkostnaderna som äter upp mellan 80 och 85 procent av försvarsbudgeten. Belgien kanske bara har 18 000 man i tjänst, men det verkar som om det redan är en stor börda att hålla dem i kläder, mat och pensioner. Med tanke på de senaste decenniernas professionalisering av de väpnade styrkorna uppskattar man dessutom att det tar 18 månader att få en ny rekryt att lära sig den utrustning som han förväntas använda på sina förbands uppdrag. Sex månader eller till och med ett år i uniform kommer inte att göra mycket för att rekryterna ska bli nettobidragsgivare till nationens försvar.
Ja, den belgiska militären är liten. Vår amiral har under sig totalt 5 minröjningsfartyg, 2 fregatter och 2 patrullbåtar (källa: Wikipedia). Av det skälet är den främsta angelägenheten den första av vad vår talare kallade de tre ”kupperna” i krigföring – solidaritet med andra Nato-medlemmar, självförsvar och att underlätta ”kavalleriets ankomst”, vilket innebär att ge logistiskt stöd genom Antwerpens hamn till ankommande styrkor och utrustning från Nordamerika.
När allt kommer omkring handlar den andra ”kuppen”, att försvara sig själv, i Belgien om luftförsvar, som landet i dag är helt oförberett på, liksom alla andra EU-medlemsstater, vilket vi vet inte bara genom antydningarna från dagens talare utan också genom de senaste dagarnas omfattande artiklar i Financial Times. Och när det gäller ”kavalleriet” verkar det som om detta ministerium inte längre räknar med Washingtons tillförlitlighet.
Där har ni det i ett nötskal: Belgien kan inte och kommer inte att öka sina väpnade styrkor, och Belgien är helt och hållet solidariskt med sina Nato-fränder av det enkla skälet att landet inte har någon oberoende militär kapacitet. Som vår talare konstaterade har en av de mest positiva konsekvenserna av kriget mellan Ukraina och Ryssland varit att solidariteten mellan Natos medlemmar har nått nya höjder. Detta kan bara vara till fördel för Belgien.
Eller kan det det?
Under luncher som denna brukar vi ha en ganska generös tid avsatt för frågor och svar, men idag var vi sena när vi nådde fram till desertören och mikrofonen gavs till en enda person. Jag hade turen att sitta nära podiet och att vara snabbast med att räcka upp handen, och den personen var jag.
Och så ställde jag min fråga: Är solidaritet verkligen så bra när Natos politik går ut på att ge ryssarna allt fler provokationer, att framställa vad de anser vara existentiella hot, inklusive leveransen av F16-plan till Ukraina och det senaste beslutet att ”ge Kiev fria händer” att använda de långdistansmissiler som USA, Storbritannien och Frankrike förser landet med för att slå till djupt in i det ryska hjärtlandet. Om Natos medlemsstater i dag inte är fysiskt och moraliskt beredda att gå in i ett direkt frontalkrig mot Ryssland, varför gör vi då detta?
Kära läsare, ni kommer inte att bli förvånade över att höra att jag inte fick något svar på min fråga som är värt att upprepa.
Copyright © 2024 översättning av Globalnytt. Tillstånd att återge hela eller delar av texten beviljas gärna, förutsatt att full kreditering och en direktlänk anges.
Militär översikt: AFU:s motattacker i Volchansk, Kharkiv-regionen (kartuppdatering, videor)
