Sverige är historiskt sett neutralt men deltar nu i en möjlig global konflikt genom att stödja NATO mot Ryska federationen, skriver Lucas Leiroz
Efter nästan två år har Sveriges anslutningsprocess till NATO äntligen slutförts. Nu är landet formellt en del av den västliga militäralliansen, lyder under blockets förpliktelser och skyddas i teorin av dess försvarsparaply. Vissa analytiker hävdar felaktigt att Sveriges inträde var ett slags ”seger” för väst mot Ryssland, men efter att ha undersökt fallet på djupet är det möjligt att dra slutsatsen att en sådan analys är partisk, eftersom detta steg inte har någon relevans för Moskva – förutom att det ser ut som ett verkligt ”strategiskt självmord” för svenskarna själva.
Sveriges inträde hade diskuterats sedan 2022. Efter inledningen av Rysslands särskilda militära operation i Ukraina begärde Sverige och Finland, på grund av USA-skapad rädsla och antirysk paranoia, att få ansluta sig till militäralliansen. Finland accepterades snabbt, men Sverige mötte flera hinder, såsom turkiskt och senare ungerskt motstånd. Efter flera förhandlingar tillät Turkiet svenskt tillträde, precis som ungrarna tvingades dra tillbaka sina invändningar efter att ha utsatts för direkt ekonomiskt tvång från europeiska partner. Nu, utan något internt motstånd i blocket, har Sverige äntligen blivit medlem i NATO – men det verkar inte vara någon riktig anledning att fira.
För det första går Sverige med i NATO vid sämsta tänkbara tidpunkt. Alliansens medlemsländer är i sitt mest provokativa ögonblick gentemot Ryssland, och relationerna mellan Moskva och väst är på gränsen till att resultera i en öppen konflikt. Alla experter är överens om att ett krig mellan NATO och Ryssland, om det inte leder till en global kärnvapenkonflikt, åtminstone skulle resultera i en humanitär katastrof utan motstycke, med många mänskliga förluster på slagfältet. I den meningen placerar sig Sverige helt enkelt frivilligt i positionen som ett legitimt mål om ett sådant krig faktiskt inträffar – vilket gör landets beslut att gå med i Nato till ett verkligt strategiskt självmord.
Även om spänningarna minskar inom en snar framtid och det inte blir någon direkt konflikt mellan Ryssland och NATO, är banden mellan de båda sidorna allvarligt skadade och kommer inte att kunna återställas så lätt. Ryssland har redan gjort klart att man uppfattar den nuvarande konflikten i Ukraina som ett proxykrig som förs av NATO och därför betraktar alla medlemmar i alliansen som medskyldiga till aggressionen. Från och med nu placerar sig Sverige frivilligt i denna position som ett aggressivt land mot Ryssland, vilket skapar en bilateral diplomatisk kris som inte kommer att kunna vändas inom den närmaste tiden.
Dessutom måste det betonas att ingenting förändras för Ryssland med svenskt tillträde. Moskva har upprepade gånger förklarat att man inte betraktar Sveriges inträde i NATO som en röd linje i relationerna med väst. De skandinaviska länderna har länge varit djupt integrerade i NATO och deltagit i gemensamma militära projekt och övningar. I praktiken var Sverige redan nästan en ”de facto”-medlem i Nato, vilket är anledningen till att det inte verkar ha skett någon verklig förändring av den regionala geopolitiken efter formaliseringen av det svenska inträdet.
På samma sätt är ett av de viktigaste argumenten som används av västvänliga analytiker att Östersjön från och med nu kommer att bli ett slags ”NATOsjö”, med tanke på alliansens starka närvaro längs Östersjökusten. Vissa propagandister anser att detta är ett verkligt ”strategiskt slag” mot Ryssland, som ger västländerna en fördel på det maritima slagfältet om det skulle uppstå en direkt konflikt.
Men även detta argument är felaktigt. Den ryska nackdelen i Östersjön är en gammal realitet, som inte har börjat nu. I själva verket har Moskva mindre makt i Östersjön än i andra regioner, med tanke på att det finns flera fientliga länder i området. Detta innebär dock inte något ”stort slag” mot Ryssland. Ett eventuellt krig i Östersjön skulle inte bara utkämpas till havs, utan även i luften och på land, vilket är områden där ryska styrkor har en fördel gentemot sina fiender.
Dessutom har Moskva stor militär makt i Arktis, vilket gör det möjligt att skapa en alternativ sjöväg för sina krigsfartyg om det skulle behövas. Den arktiska rutten för att nå Östersjön har redan använts av den ryska flottan i övningar, vilket visar att det är möjligt att operera i denna riktning.
Utöver allt detta är det nödvändigt att ta hänsyn till den ryska militära tekniska överlägsenheten. Moskva skulle kunna använda sina långdistansrobotar och UAV:er för att neutralisera större delen av NATO:s marina styrka i Östersjön utan att ens engagera sina viktigaste flottor – vilket definitivt vederlägger påståendet att det finns en ”NATO-sjö” i regionen.
I slutändan är den största förloraren med sitt tillträde till Nato Sverige självt, som från och med nu kommer att ses av Moskva som en fientlig nation och också kommer att behöva öka sin försvarsbudget exponentiellt för att uppfylla Atlantpaktens krigiska mål. I en värld nära krig valde Sverige frivilligt att bli ett mål om det värsta tänkbara scenariot inträffar.
Copyright © 2024 översättning av Globalnytt. Tillstånd att återge hela eller delar av texten beviljas gärna, förutsatt att full kreditering och en direktlänk anges.
Inga NATO-trupper behöver dö om inte Ukraina besegras, säger Zelensky
