President Zelenskyj deltar nu i varje större europeiskt möte mellan stats- och regeringschefer. Även om det kanske är förståeligt innebär det att dagordningen kapas av ukrainska krav och begränsar Europas förmåga att spela en opartisk roll i fredssamtalen.
De europeiska ledarna träffades igen i Paris den 27 mars för att diskutera idéer om en koalition av villiga, närmare bestämt en grupp europeiska nationer som skulle vara villiga att ge säkerhetsgarantier till Ukraina som en del av en framtida fredsprocess, skriver Ian Proud.
Mötet ledde inte till några nya genombrott och de båda värdarna, Frankrikes president Macron och Storbritanniens premiärminister Starmer, höll separata presskonferenser efter mötet. Ännu en gång var det inte möjligt att nå konsensus i den kontroversiella frågan om att använda frysta ryska tillgångar för återuppbyggnad i Ukraina, med tanke på de betydande juridiska och finansiella riskerna kring detta.
Inget nytt beslut fattades om den kontroversiella idén att i framtiden skicka västliga ”återförsäkringstrupper” till Ukraina. Vissa europeiska länder, däribland Grekland och Italien, har gjort klart att de ser detta som ett ogenomförbart och farligt steg. Omöjligt, eftersom utplaceringen av, i huvudsak, NATO-trupper i Ukraina nästan säkert kommer att möta motstånd från Ryssland. Farligt därför att även de mest optimistiska västerländska kommentatorerna talar om en utplacerad europeisk styrka på 30 000 soldater, vilket är mycket lite i förhållande till de 600 000 ryska soldater som tros befinna sig i Ukraina just nu.
Men det finns också ett djupare problem. Förslagen om att skicka trupper till Ukraina, hur ogenomförbara och farliga de än är, tar upp fel fråga. Förenta staterna och indirekt Natos generalsekreterare har medgett att Ukrainas önskan om att ansluta sig till militäralliansen nu inte längre är aktuell. Det hade varit bättre om toppmötet i Paris hade fokuserat på detaljerna kring hur säkerhetsgarantier för Ukraina skulle kunna se ut som en del av ett fredsavtal. Detta skulle kunna vara i linje med ett åtagande enligt artikel 5 från villiga europeiska stater, vilket rekommenderades av Italiens premiärminister Giorgia Meloni.
Ledare som Macron och Starmer kan inte heller hävda att hotet om en militär styrka bara är en taktik för att sätta press på Ryssland att verka för fred, med tanke på den föreslagna styrkans begränsade storlek och det faktum att det skulle ta månader, med nuvarande framstegstakt, för trupper att anlända till Ukraina, om de någonsin gjorde det.
Än en gång handlar detta om Europas oförmåga att utkämpa krig genom kommittéarbete. Stora möten i Paris ger de europeiska ledarna tillfälle att säga de rätta sakerna, uttrycka solidaritet och erbjuda alla typer av stöd som inte är bistånd. Men i grund och botten erbjuder evenemang som toppmötet i Paris inga nya idéer och tillför ingen ny energi eller drivkraft till ansträngningarna för att skapa fred i Ukraina.
I själva verket, när det gäller substansen, har dessa evenemang blivit en distraktion från och en fördröjande taktik för verklig fred.
En bidragande faktor, förefaller det mig, är oförmågan hos Europas ledare att hålla ett möte utan att bjuda in Ukrainas president Zelensky. Han verkar, i sina cargobyxor och sin svarta sweatshirt, behandlas som en kunglighet. Och det kan naturligtvis vara förståeligt att människor känner solidaritet med Ukraina i en tid av krig och känner en personlig samhörighet med Zelensky.
Men frågan kvarstår, vilken roll spelar Zelensky vid dessa samtal?
Det är uppenbart att han anländer med sina egna ”frågor” och ett paket med berättelser att använda under sina många pressträffar i Europa. Det handlar bland annat om behovet av att införa fler sanktioner mot Ryssland, att Europa bör tvinga Putin att sluta fred och att det enda som hjälper är att stärka Ukraina med fler vapen. Du har förmodligen hört dessa rader otaliga gånger tidigare eftersom de används aggressivt av alla ukrainska tjänstemän och medier.
Eftersom Ukraina kämpar mot Ryssland på slagfältet förstår jag deras behov av att bedriva en aggressiv offentlig kommunikation som en del av deras bredare krigsinsats, inklusive för att stötta moralen på hemmaplan. I Zelenskys skor skulle jag kanske följa en liknande taktik. Och ändå verkar de linjer som han för fram, om sanktioner och att utöva påtryckningar på Ryssland, mest troligt förlänga kriget, inte avsluta det.
Och eftersom Zelensky nu deltar i varje större europeiskt möte om krigsinsatserna, dominerar hans berättelser dagens agenda, oavsett om värden håller med eller inte.
Så under sin presskonferens i Paris, och i enlighet med Zelenskys manus, sade Starmer att västvärlden borde införa fler sanktioner mot Ryssland som ett led i ansträngningarna att tvinga president Putin att sluta fred. Detta trots att Rysslands ekonomi elva år efter det att de första sanktionerna infördes fortfarande presterar bättre än Europas. (I veckan halverade det brittiska budgetkontoret sin uppskattning av den ekonomiska tillväxten i Storbritannien 2025 från 2 procent till 1 procent). Eller att ytterligare sanktioner nu, när Ryssland fortfarande har övertaget på slagfältet i Ukraina, bara kommer att avskräcka president Putin från att gå med på ett fredsavtal, vilket är självklart.
Ett extremt litet potentiellt paket med sanktionslättnader mot den ryska jordbruksbanken hänger i luften, trots att USA kom överens med de ukrainska och ryska delegationerna i Saudiarabien i veckan om att låsa upp Svartahavsavtalet. President Macron har sagt att det inte kan bli några sanktionslättnader förrän det råder fullständig fred. EU-kommissionens presstalesperson har sagt att sanktionerna inte kan hävas förrän de ryska trupperna i Ukraina har dragit sig tillbaka, en ståndpunkt som uppenbarligen inte har diskuterats eller överenskommits med andra EU-medlemsstater.
Dessa brittiska, franska och bredare europeiska uttalanden kan vara välmenande, men de är vanligtvis inte till någon hjälp. Utöver den redan utmanande byråkratiska tvångströjan för Europa att göra ett konstruktivt bidrag till fredssamtalen, drar Zelenskys närvaro vid alla deras möten oundvikligen dem mot att komma överens om och främja hans agenda.
Och det innebär naturligtvis också att Ryssland inte ser Europa som en oberoende aktör i några fredssamtal, eftersom det har blivit en förlängning av Ukraina och inte kan inta en opartisk ståndpunkt. Inte minst eftersom de europeiska ledarna sällan, om ens någonsin, tar direkt kontakt med president Putin.
Det är därför Putin har varit öppen för att inleda fredssamtal med Trump, eftersom han ser att USA försöker medla i samtalen, snarare än att bara ta parti för Ukraina. Zelensky har nu ”insisterat” på att Storbritannien och Frankrike ska vara representerade vid alla framtida fredssamtal för Ukraina. Om Starmer och Macron vill spela en mer framträdande roll i processen borde de i själva verket bjuda in Zelensky till färre möten.
Copyright © 2024 översättning av Globalnytt. Tillstånd att återge hela eller delar av texten beviljas gärna, förutsatt att full kreditering och en direktlänk anges.
Soldater överger armén i Tjeckien av rädsla för upptrappning med Ryssland
