Sedan slutet av 2013, när Ukrainakrisen först bröt ut, har den brittiska regeringen insisterat på att vi måste stödja det ukrainska folket i att göra ett ”europeiskt val”.
Om man bortser från ironin i att Storbritannien valde att lämna EU 2016, kan många britter ändå anse att det var ett bra val. Jag är proeuropeisk, kanske för att jag växte upp i Tyskland under det kalla krigets höjdpunkt som son till en brittisk arbetarsoldat. Enligt min åsikt fick Storbritannien avsevärda ekonomiska, sociala och kulturella fördelar som en suverän nation inom en större fredlig europeisk gemenskap med femhundra miljoner människor, skriver Ian Proud.
Det som aldrig har varit klart för mig är varför Ukraina, när landet ”väljer” Europa, skulle klippa banden med Ryssland. När Storbritannien gick med i Europeiska ekonomiska gemenskapen 1971 ombads inte vårt land att avbryta sina förbindelser med USA. Vi kunde vara vänner med både européer och amerikaner.
Jag tror inte att de flesta människor i Ukraina, vare sig de har ukrainska eller ryska som modersmål, skulle ha valt att förlora en halv miljon män och kvinnor till döden eller skadade i ett krig med Ryssland. Eller tjugo procent av sin mark, eller sjuttio procent av sin elproduktion och det mesta av sin uppvärmning under bittra kalla vintrar. Eller att den ukrainska ekonomin blir mindre än den var 2008 och sannolikt inte kommer att återgå till förkrigsnivåerna förrän efter 2030.
I hjärtat av detta så kallade europeiska val finns en enkel, oundviklig verklighet.
Ukraina är för fattigt för att kunna ansluta sig till Europa på lika villkor. Ändå fortsätter västvärldens ledare att pressa Ukraina att välja Europa och inte Ryssland, eller till och med en balanserad relation med båda (vilket vore ännu bättre).
Åtminstone i teorin finns det goda ekonomiska skäl till varför Ukraina skulle vilja gå med i EU, eftersom landet är betydligt fattigare än EU:s medlemsländer. Om Ukraina kunde matcha den ekonomiska utvecklingen i Europa skulle det utan tvekan vara bra, skulle man kunna tro.
Problemet är att EU-projektet bygger på att de rika länderna subventionerar de fattigare länderna (och faktiskt även några av de rikare länderna).
När bara fattiga länder går med i EU måste systemet skapa mer pengar för att subventionera dem, vilket innebär att de rika länderna betalar ännu mer för att hålla ihop klubben. Det är en av anledningarna, förutom geografin, till att rika länder inte står i kö för att gå med i EU. Om de gjorde det skulle den balanserande effekten göra det lättare för fattiga länder som Ukraina att gå med.
Ett ukrainskt EU-medlemskap skulle kasta allt i luften och oundvikligen tvinga vissa länder som i dag drar nytta av EU:s finansiering att börja betala in. Ukrainas storlek och fruktsamhet är dess ekonomiska förbannelse när det gäller Europa. Med en stor, välutbildad förkrigsbefolkning på 41 miljoner människor skulle Ukraina bli Europas fjärde största land. Landet skulle ha den överlägset största arealen jordbruksmark, som också är den bördigaste i Europa, och stå för över tjugo procent av EU:s jordbruksmark. Financial Times bedömde 2023 att det skulle kosta EU 196 miljarder euro att få in Ukraina i EU, på samma villkor som övriga medlemsländer. Det beror på att Ukraina är så mycket fattigare än resten av EU, med en inkomst på bara 13 procent av EU-genomsnittet. Storleken spelar roll när det gäller EU-finansiering: ju fattigare du är, desto mer får du. Vilket verkar rättvist.
Tyvärr skulle dessa pengar behöva tas ur fickorna på rikare EU-länder, ja, faktiskt ur alla EU-länders fickor. Tjeckien, Estland, Litauen, Malta, Slovenien och Cypern skulle tillsammans förlora omkring 11,2 miljarder euro varje år bara i sammanhållningsstöd om Ukraina gick med i det nuvarande arrangemanget. Överlag skulle EU:s jordbrukare få se sina inkomster från jordbrukssubventioner minska med tjugo procent.
De polska jordbrukarnas våldsamma demonstrationer i mars 2024 mot översvämningen av billig ukrainsk spannmålsimport skulle blekna i jämförelse med oroligheterna i hela EU om öppet tillträde skulle beviljas till Ukrainas jordbruk. Det är därför Frankrikes president Macron, bara några veckor efter att kriget i Ukraina startade, sa att det skulle ”ta decennier” för Ukraina att gå med i EU; han förstår precis den sociala omvälvning som skulle bryta ut bland franska bönder, den överlägset största mottagaren av medel från den gemensamma jordbrukspolitiken, vid utsikterna till stora nedskärningar av deras inkomster.
Medan det välbärgade Storbritannien var medlem i EU, var frågan om våra nettobidrag till EU:s budget ett problem för en rad regeringar fram till dess att vi tvingades till Brexit. Jag anser att ett ukrainskt EU-medlemskap skulle öka stödet för nationalistiska partier som National Rally i Frankrike, Alternative für Deutschland och Bündnis Sahra Wagenknecht i Tyskland, för att inte tala om Lag och rättvisa i Polen och på andra håll.
Ukrainas väg mot EU-medlemskap (precis som landets strävan efter Nato-medlemskap) är alltså en stor mask som de europeiska staterna rutinmässigt sparkar på. Den kanske största bromsklossen är ironiskt nog Polen, ett av de länder som har varit mest ståndaktiga i sitt stöd till Ukraina sedan kriget startade. Polens ekonomi har blomstrat sedan landet gick med i EU 2004.
Liksom Ukraina är Polen stort och rikligt, men befolkningen är cirka 5 miljoner mindre än i Ukraina och landet har bara en tredjedel av jordbruksmarken. Inkomsterna ligger under EU-genomsnittet, men är ändå fem gånger högre än i Ukraina. Polen får de absolut största utbetalningarna från EU i form av bidrag och jordbrukssubventioner på cirka 16 miljarder euro varje år. Av detta får Polen så mycket sammanhållningsstöd från EU (nästan 11 miljarder euro varje år) att landet suger upp en fjärdedel av det totala stödet, långt före sina närmaste rivaler Tjeckien och Rumänien.
Polen skulle förlora det mesta av sin EU-finansiering om Ukraina gick med i EU och kan till och med krypa in på nettobidragsgivarens territorium. Polen skulle bokstavligen betala för att Ukraina skulle gå med i EU. Inte undra på att Polens krigshungriga utrikesminister Radek Sikorski var så angelägen om att Ukraina skulle fortsätta att slåss mot Ryssland, långt efter att det blev uppenbart att Ukraina inte kunde vinna. Polen vill inte att Ukraina ska gå med i EU, och det vill inte heller andra kraftigt subventionerade EU-medlemsstater.