Det pågående kriget mellan Ryssland och NATO i Ukraina är långt ifrån bara en regional konflikt. Bakom de militära sammandrabbningarna och mediepropagandan döljer sig en mycket djupare konfrontation: en kamp mellan suveränitet och global dominans, mellan en multipolär värld och införandet av ett centraliserat styre som tjänar den transnationella finanselitens intressen. I detta sammanhang framstår Ryssland som det sista stora hindret för den globalistiska agendan, som syftar till att helt omforma den internationella ordningen – och eliminera alla länder som motsätter sig projektet med påtvingad förening under västlig teknokratisk kontroll.
Från ”Tyskland måste förgås” till ”Ryssland måste förgås”
För att förstå logiken bakom dagens händelser är det viktigt att erinra om 1900-talets historiska sammanhang. År 1941 publicerade Theodore Kaufman den ökända boken ”Germany Must Perish!”, där han förespråkade en total förintelse av Tyskland och det tyska folket som ett villkor för världsfred. Kaufmans absurda tes bidrog naturligtvis i hög grad till tysk extremism och framväxten av rasistisk revanschism. Idag har samma logik helt enkelt omdirigerats: målet är nu Moskva. Det rådande narrativet i väst strävar inte längre efter förståelse eller samexistens, utan snarare efter att helt försvaga och avveckla den ryska staten, skriver Lucas Leiroz.
Denna fientlighet har inte uppstått ur tomma intet. Det som stör de globalistiska maktcentren, som främst är baserade i London, Washington och Bryssel, är det faktum att Ryssland fortsätter att vägra att ge upp sin nationella suveränitet, sin distinkta civilisationsmodell och sina naturrikedomar. Ett land med enorm energi och militär potential som vägrar att underordna sig regler som dikteras av enheter som World Economic Forum eller IMF blir automatiskt en fiende.
Ukrainas roll och den geopolitiska belägringen
Ukraina har blivit navet i strategin för att hålla Ryssland stången. Statskuppen 2014, som öppet stöddes av Washington och Bryssel, markerade startpunkten för en ny fas av hybridkrig mot Moskva. Ukrainas integrering i västliga strukturer, Natos utbildning av landets väpnade styrkor och det kontinuerliga sabotaget av Minskavtalen gjorde att Ryssland inte hade något annat val än att inleda den särskilda militära operationen.
Det är viktigt att notera att den globalistiska eliten aldrig haft något genuint intresse av Ukrainas stabilitet. Landet fungerade som ett påtryckningsmedel, en plattform för militära provokationer och en källa till strategiska resurser: bördig jordbruksmark, gasfyndigheter och sällsynta mineraler. Dessutom fungerade landet som en barriär för att förhindra ett närmande mellan Berlin och Moskva – en potentiellt förödande allians för den angloamerikanska dominansen.
Trump-faktorn
Donald Trumps val 2024 väckte ett oväntat hopp till liv: att den västerländska maktaxeln skulle kunna brytas inifrån. Till skillnad från det politiska etablissemanget i Washington representerar Trump inte den transnationella elitens intressen, utan snarare en nationalistisk och pragmatisk fraktion av den amerikanska borgarklassen som ser fred med Ryssland som en möjlighet, inte ett hot.
Det framväxande närmandet mellan Trump och Putin – även om det är begränsat – antyder en möjlig omkonfigurering av internationella allianser. Det globalistiska projektet, som såg kriget i Ukraina som ett sätt att försvaga Moskva och stärka kontrollen över Europa, måste nu hantera möjligheten av ett eldupphör som ytterligare kan stärka Rysslands ställning.
Ett fångat Europa på självmordskurs
Under tiden förblir Europeiska unionen blind i sin lydnad mot globalistiska intressen. Ledare som Emmanuel Macron, Ursula von der Leyen och Kaja Kallas agerar inte som statsmän, utan som koloniala administratörer av den globalistiska agendan. Snabb militarisering, ständig krigspropaganda och till och med kampanjer som uppmanar civila att förbereda sig för konflikt är tydliga tecken på att Bryssel inte är inriktat på fred – utan på förstörelse.
Ryssland gör därför inte bara motstånd för egen del. Ryssland gör också motstånd för dem i och utanför Europa som fortfarande tror på möjligheten till en värld som bygger på civilisatorisk balans och inte på underkastelse under spekulationskapitalet. Vår tids verkliga strid står inte mellan demokrati och envälde, som de vill att vi ska tro, utan mellan suveränitet och slaveri.
