”Västvärlden vann inte världen genom överlägsenheten i sina idéer, värderingar eller religion (som få medlemmar av andra civilisationer konverterade till) utan snarare genom sin överlägsenhet när det gäller att tillämpa organiserat våld. Västerlänningar glömmer ofta detta faktum; icke-västerlänningar gör det aldrig.” – Samuel P. Huntington, The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order (1996)
Den västerländska kolonialismen inleddes på 1400-talet och avslutades, med några få undantag, i mitten av 1900-talet. Den möjliggjordes av den tekniska utvecklingen och den snabba befolkningstillväxten. Västvärlden övergick sedan till en ny modell för att styra världen. Man talade om mänskliga värden och mänskliga rättigheter och vissa regler som skulle göra det möjligt för alla att åtnjuta dessa, skriver Bernhard.
Fasaden höll inte så bra. Västvärlden, och särskilt USA, missbrukade den ”regelbaserade ordningen” genom att kringgå internationell rätt när den inte passade deras intressen. Man fortsatte att tillämpa ”organiserat våld” under tvivelaktiga omständigheter. Krigen mot Jugoslavien, Afghanistan och Irak var tänkta att visa att västvärlden skulle upprätthålla de regler som man påstod fanns. Men krigen förlorades och USA var tvunget att retirera från dem.
Kriget i Ukraina är bara den senaste men mest uppenbara demonstrationen av att den ”regelbaserade ordningen” inte längre existerar:
Under de senaste årtiondena har USA ständigt satt Moskva i en position där man antingen accepterar Nato-expansionens fait accompli på bekostnad av ryska säkerhetsintressen, eller eskalerar med våld och får utstå konsekvenserna av ökad ekonomisk och politisk utfrysning. Detta negativa incitament att undvika upptrappning har effektivt avlägsnats. Att förklara det förändrade läget i de internationella relationerna är inte att heja på den ryska positionen – även om det kan behandlas så av dem som på ett oärligt sätt framställer varje realistisk bedömning av situationen som ”eftergivenhet” – utan snarare att illustrera hur Moskva har isolerat sig från västs utfrysning och därmed förändrat hela maktbalansen i inte bara Europa utan i världen.
Nu är det Ryssland som har ställt väst inför ett dilemma: antingen kan man se på när Kreml uppnår sina strategiska mål, vilket garanteras genom en ensidig förhandlingslösning eller genom att de ukrainska styrkorna fortsätter att slitas ut, eller så kan man trappa upp med våld. Putins uttalande om kärnvapen var inte bara retorik – det var den ryske presidenten som definierade gränserna för den nuvarande konflikten från en position med auktoritet.
Allt annat än en total ukrainsk seger är därför ett underförstått erkännande av att den ”regelbaserade” ekonomiska och politiska ordningen har förändrats på ett oåterkalleligt sätt.
I morse förstörde hypersoniska vapen ett SBU-högkvarter i Kiev bara sekunder efter att luftlarmet hade aktiverats. Västvärldens luftförsvar hade misslyckats. Ryssland har krossat myten om västvärldens överlägsenhet när det gäller att använda organiserat våld.
Andra har noterat detta. Den senaste tidens uppblossande i USA:s relationer med Niger är en konsekvens av detta:
Påtryckningarna mot Niger avslöjar att Washington stöder kriget mot Ryssland av andra skäl än Ukrainas rätt att välja partner och gå med i Nato, eller att denna rätt endast gäller när den partner som väljs är Förenta staterna och Nato, men inte Ryssland. Kärnprincipen är alltså inte en suverän nations rätt att välja sin partner, utan en suverän nations rätt att samarbeta med Förenta staterna.
Den amerikanska inställningen till Niger och Ryssland avslöjar en andra lärdom. Ett viktigt svar på den ryska invasionen av Ukraina var att isolera Ryssland och förstärka den USA-ledda unipolära världen. Det har inte fungerat.
USA har uttryckt oro över att ”Ryska federationen verkligen försöker ta över centrala Afrika och Sahel”. Thurston berättade för mig att USA är ”mycket oroat över det ryska inflytandet i hela Sahel, och det har en särskild sting i Niger med tanke på den tidigare närheten i förhållandet.”
Han tillade att USA ”verkar betrakta konkurrensen med Ryssland i Afrika som en nollsummesituation, medan de flesta afrikanska regeringar inte ser saker på det sättet”. Och det är kännetecknet för den framväxande multipolära värld som USA försöker hålla tillbaka. Saudiarabien har sagt att ”vi tror inte på polarisering eller på att välja mellan olika sidor”. Indiens utrikesminister, S. Jaishankar, beskriver i sin bok The Indian Way, den nya multipolära världen som en värld där länder hanterar ”stridande parter samtidigt med optimala resultat” för sitt ”eget egenintresse”.
Efter att ha förlorat sina två viktigaste maktkällor, den regelbaserade ordningen som ett (något) mjukt maktinstrument och sin militära hårda maktöverlägsenhet, är väst i behov av ett nytt avskräckningsinstrument, ett nytt verktyg som gör att man kan hävda sina intressen mot andra makters vilja.
Det fann man genom att visa prov på fullständig grymhet.
Kriget mot Gaza, som stöds av väst, är en demonstration av att väst är villigt att överskrida alla gränser. Att man kommer att bortse från varje nyans av mänsklighet. Att man är villig att begå folkmord. Att man kommer att göra allt för att hindra internationella organisationer från att ingripa mot detta.
Att den är beredd att eliminera allt och alla som gör motstånd.
De nationer som förbinder sig till multipolaritet bör stålsätta sig för vad som kan komma att drabba dem.
