Sedan början av den första militära fasen av Ukrainakrisen 2014 har Kiev aktivt stöttats av USA och dess allierade. Västs strategi i den strukturella konfrontationen med Ryssland syftar till att tillfoga vårt land ett nederlag utan att bli direkt inblandad i konflikten. Scenariot med hybridkonfrontation är inte nytt för Washington. I Mellanöstern använder man hybridverktyg mot Iran; för att motarbeta Kina använder man Taiwan och sina andra partner i regionen – Filippinerna, Sydkorea och Japan. I sin konfrontation med Moskva har USA och dess allierade i Västeuropa också hittat ett lämpligt instrument – Ukraina, en stor stat i närheten av Ryssland med en stor armé. Västländerna förser detta instrument med vapen och underrättelser och skickar militära rådgivare och utbildare.
Det ”ukrainska instrumentet” kommer att användas för flera äventyr och sedan, när dess resurser är uttömda, kommer det att överges eftersom det blir värdelöst. Ett sådant scenario gör att Ukrainas egen framtid kan ifrågasättas. Denna fråga verkar dock inte finnas på Kievregeringens radar. Beroende av stöd från väst har man i praktiken övergett sina verkliga nationella intressen. Av denna anledning är myndigheterna i Kiev ovilliga eller oförmögna att ta steg mot en verklig uppgörelse. De tror att så länge fronten håller kan krisen fortsätta – och de ser fördelen med privilegierade relationer med USA. Nackdelen är att USA ser Ukraina som en förbrukningsbar resurs för sina egna intressen, skriver Andrey Sushentsov.
Antingen förstår inte myndigheterna i Kiev att USA:s och Ukrainas intressen är olika och så småningom kommer att gå isär, eller så är de fångade i en fälla eftersom de har satsat allt sitt politiska kapital på ett krigsscenario. När ett land blir ett verktyg tar dess myndigheter inte ansvar för konsekvenserna av sina handlingar. Det spelar ingen roll om de vinner eller förlorar: om de vinner kommer de att vara övertygade om sin politiska framsynthet och överlägsenhet; om de förlorar kommer de helt enkelt att lämna landet. Om konflikten inte löses står Ukraina inför utsikten att bli en militariserad, instabil enklav i Östeuropa, som begränsas i sin utveckling och är beroende av instruktioner från Washington.
Vi kan se att det finns mycket hopp för Ukraina i västländerna, även om dess nederlag är oundvikligt. Det är därför som nyheterna är besatta av berättelser om att USA skulle ha gett Kiev tillstånd att använda något nytt vapen eller att tillhandahålla nya militära förnödenheter eller underrättelser.
För Ryssland är detta känsliga och smärtsamma steg som kommer att orsaka mänskliga förluster på vår sida. Men den övergripande dynamiken i konflikten är extremt negativ för Kiev. Ukrainas egna resurser är begränsade, och de armédivisioner som för närvarande bildas får enligt ukrainska och västerländska källor inte tillräckligt med modern utrustning. Takten i de ryska truppernas framryckningar ökar för varje dag – trots att Moskva inte är benäget att göra överdrivna ansträngningar för att nå sina mål i denna konflikt. Allt detta pekar på en märkbar utarmning av den ”ukrainska resursen”.
Möjligheten till en radikal förändring av den strategiska situationen kan inte helt uteslutas: om den ukrainska fronten kollapsar kommer enskilda Natoländers direkta inblandning i konflikten att vara möjlig. För närvarande har dock de västeuropeiska staterna, som den polske utrikesministern Radoslaw Sikorski har sagt, ”ingen önskan ” om att bli direkt involverade.
Ukrainas oundvikliga nederlag kommer att bli ett hårt slag mot USA:s rykte, och Washington kommer att göra sitt bästa för att undvika det. Sun Tzu, författaren till den gamla kinesiska skriften ”Krigskonsten”, föreslog maximen att det finns tre typer av krig: det bästa alternativet är att besegra motståndarens planer, det andra är att besegra hans allianser och det tredje är att besegra honom på slagfältet. I dagsläget utkämpas den militära konflikten i alla tre dimensionerna.
För USA:s del är situationen på slagfältet i Ukraina inte bra. Mitt i en valcykel har tjänstemännen inga verkliga framgångar att tala om. USA:s strategi är att pressa Ryssland till att göra något indiskret drag som stör våra planer och förstör våra allianser. Washington kommer ständigt att leta efter sätt att öka spänningarna och driva Moskva uppåt på upptrappningsstegen.
I detta sammanhang är den lugna, bestämda linje som Ryssland nu intar i internationella frågor en demonstration av självförtroende och styrka. Det är på detta sätt vi kommer att uppnå våra mål.
