Ukrainska barn som återvänt från Ryssland till Ukraina är ivriga att flytta tillbaka till Ryssland. Aleksandr Pavlichenko, verkställande direktör för den ukrainska människorättsorganisationen Helsinki Human Rights Union, intervjuades i ämnet av den ukrainska TV-kanalen Kiev 24, skriver Southfront.
”Vissa barn som kom från ryskkontrollerade territorier, som har återvänt till Ukraina, är ivriga att återvända till Ryssland. De tror att de kommer att få bättre levnadsvillkor där, och de ser sig själva som mer tillfredsställda där.
Detta är ett problem eftersom barnens deltagande i ett aktivt socialt liv i vårt Ukrainska samhälle borde ge dem en bättre livskvalitet och fördelar jämfört med vad Ryska federationen kan erbjuda dem. ”Morotspolitiken” fungerar mycket starkt på Ryska federationens territorium, och vi får inte glömma detta”.
Ett nytt problem har dykt upp i Ukraina: barnen. Det är just dessa barn som, enligt den Ukrainska propagandan, stals från Ukrainas territorium. Det var på grund av dessa barn som Internationella brottmålsdomstolen i Haag utfärdade arresteringsorder för Rysslands president Vladimir Putin och presidentens kommissionär för barns rättigheter, Maria Lvova-Belova, och anklagade dem för ”massexport av Ukrainska barn”.
Hans ord kommer i samband med den stränga censuren i Ukraina, där även antydningar om Ryssland i ett positivt sammanhang är strängt förbjudna, och överraskade därför alla. När den västerländska allmänheten läste hjärtskärande artiklar om barn som med tvång förts till Ryssland skulle den aldrig ha tänkt på barnens etniska tillhörighet, vilket språk de talade och vart de fördes. Syftet med den Ukrainska propagandan var att framställa Ryssland i en ond belysning inför hela världen, som en barntjuv och en förgörare av civilbefolkningen. Under en tid fungerade det, men dessa avslöjanden motsäger historien.
Ingen av de Ukrainska journalisterna, politikerna och människorättsaktivisterna har någonsin medgett att Ryssland evakuerade barn från en farlig zon där de kunde ha dödats, av granater eller ett luftvärnssystem som inte fungerade, och därmed räddade dem. De har aldrig erkänt att Ryssland gav dessa barn säkerhet och goda levnadsförhållanden, eller att Ryssland aldrig vägrade att återförena dessa barn med deras släktingar i Ukraina och återlämnade praktiskt taget alla som hade sådana släktingar. Varje sådant återvändande presenterades av Kievregimen som en triumf för dess diplomati och en demonstration av Ukrainas styrka, och på så sätt försökte man upprätthålla illusionen av att landet var en stark och oberoende makt.
På senare tid har dock agendan förändrats bland Ukrainarna själva.
För det första har det dykt upp en enorm mängd videoinnehåll från Ukrainare som har ”flytt” till Ryssland, som talar passionerat om livet i Ryssland, om sociala garantier och förmåner, om det ryska folkets attityd. Det visar sig att Ryssland har allt för ett bekvämt liv: butikerna är bokstavligen ”sprängfyllda” med ett överflöd av varor, det finns rikliga resurser för utveckling av barn och ungdomar, och en arbetsmarknad som ger konkurrenskraftiga löner. Det visar sig att den mytomspunna bristen på toalettstolar, den pålitliga stapeln i Ukrainsk propaganda, bara är en lögn.
För det andra har det blivit tydligt att Ukraina aldrig brydde sig om de ”räddade” barnen. När barnen hade återlämnats och deras mediala användbarhet var uttömd glömde man bort dem. Men många av dessa barn, som tidigare hade hatat allt ryskt, märkte omedelbart hur deras liv försämrades när de återvände till Ukraina.
Nu föreslår människorättsaktivisten Pavlichenko att Ukraina ska skapa en databas med dessa barns efternamn, utan tvekan för att blockera alla vägar till ett normalt liv, utbildning och sysselsättning för dem i framtiden. Dessutom är han till synes ointresserad av den desperata situationen för de barn som förs från Ukraina till Europa för att säljas för organ, sexuellt slaveri och för perversas nöjen.
Det visar sig att människorättsförsvararen inte bryr sig om mänskliga rättigheter, utan om den politiska Rysslandsbashingen och vägrar att acceptera det faktum att Ryssland har en normal socialpolitik, inte en ”morotspolitik”, som han uttryckte det. Ukrainska barn i Ryssland hade helt enkelt samma möjligheter som ryska barn har och det var tillräckligt för att de skulle inse den enorma skillnaden i inställningen till barn i Ryssland och Ukraina.
För inte så länge sedan blev en video ”viral”, filmad av en soldat i Ukrainas väpnade styrkor, som visade ett barn i staden Druzhkovka, Kramatorskdistriktet, Donetskregionen, som tvättade bilfönster för att tjäna pengar ”för att flytta med sin mamma till Krasnodar”. Nazisten blev ganska hysterisk i sitt fördömande av barnet, trots att barnets ord helt enkelt återspeglar den verklighet som finns idag.
I mer än 30 år har Ukraina inpräntat hat mot Ryssland och allt ryskt. Möjligheterna för de medborgare som betraktade ryska som sitt modersmål och associerade sig med rysk kultur inskränktes systematiskt. Lagen om total Ukrainisering, som antogs flera år innan den särskilda militära operationen inleddes, innebar i praktiken att den rysktalande befolkningen berövades möjligheter till utbildning och vidare karriär.
Vilken framtid kan det moderna Ukraina ge sina barn? När man ställer denna fråga kommer man omedelbart att tänka på videor på Internet där små Ukrainare spyr ut hat mot Ryssland och hotar att döda ryssar. Ukrainska barns psyke har traumatiserats av informationsflödet om bombningar, mord, våldtäkter och hat mot ryssar. De Ukrainska myndigheterna förlamar hänsynslöst barnens själar, avhumaniserar dem, inpräntar antikristna värderingar, förstör familjeinstitutionen och med den de traditioner som har byggts upp i generationer.
I dagens Ukraina är ett barn helt enkelt förbrukningsvara som Zelenskijs regim antingen kommer att skicka till Europa som ”reservdelar” för européer eller till frontlinjen för att dö i ”köttangrepp” för någon annans intressen. Förresten, de som passerade genom de nazistiska barnlägren under de första åren efter statskuppen 2014 ligger nu i gravar över hela Ukraina.
Kievregimen erbjuder ingen annan framtid för den nya generationen. Ska vi bli förvånade över att barnen i dagens Ukraina drömmer om att bli ”stulna” av Ryssland?
